Lördag morgon klockan 08.19, 24 grader varmt, svårt att klaga då. Bor man i Väst Sverige där kvicksilvret inte orkar sig upp ens till 15 grader har man däremot rätt att spy galla. Sitter på altanen och njuter av att jag inte skall träna idag. Nu är det officiellt, min kropp behöver vila! Har dock en riktigt skön natts sömn med mig när jag börjar denna dag.
Torsdagen förblev träningsfri. Den hade dock några pulshöjande inslag, språngmarsch till tåget med full packning (enkom för att jag skulle hinna rea impuls handla på MQ), samma hastighet från dagis till stranden med dubbelbarnvagn (ej innehållande bebisar utan några mer kg än så) och sedan uppför uppför för att komma hem med samma vagn. Innan hemfärden hann vi med en härlig sommarmiddag i någon annans trädgård.
Igår började sådär. Lilla var hysterisk när jag lämna på dagis. Stora sympatiskrek och två fröknar fick hålla fast dem medan den skamtyngda mamman trampade iväg mot jobbet, självklart försenad. Min hjärnverksamhet under dagen hade ungefär samma hastighet som internet på tåget i torsdags. Frågade en patient hur många minuter det går på en sekund, mycket begåvat. (I detta nu blev lördagen ännu ett snäpp bättre när min man kom med en tallrik vattenmelon) Jag kollade in bästa cykelväg från jobbet till Hellasgården. Att den vägbeskrivningen innehöll grusväg var inget som framgick utan det var upplevelsebaserad kunskap. Vid det laget var jag försenad och förvirrad och hade inget alternativ. Var tvungen att utsätta min nyservade, vätternklara cykel för flera kilometer grus. Vi grät i kapp. När jag väl var framme skulle jag försöka simma ikapp det jag missat. Dålig idé! Andnöd och dåligt självförtroende var resultatet och under första Ö till Ö träningsrundan var jag fast besluten att kasta in handduken och dra mig ur tävlingen. Efter andra simsträckan kippade jag efter andan och lät som en asmatiker.Väl tillbaka på startbryggan tänkte jag banga varv nummer två. Men ibland är de goda tingen två. Min cykel var fastlås och ägaren till nyckeln var mitt ute i Kärrtopssjön. Min teammate Erika föreslog ett långsamt varv och något kortare än det de andra gjorde. Så jag hoppa i alternativet var att sitta och vänta och få ångest. Jag är mycket tacksam för jag gjorde rätt val. Andra varvet var njutning, vattnet var skönt, skogen var härlig andningen fortfarande något mer ansträngd än den borde men det störde inte.Jag kunde åkt från träningen som en knäckt loser istället åkte jag därifrån fullpumpad med endorfiner och drömmar om det som komma skall. Resten av kvällen fortsatte i samma sköna stil. Middagen stod klar på altanen, mamma hade anlänt och tjejerna var glada. Glädjen smolkades dock av en cykelvurpa och en gigantisk fläskläpp på lilla. Kvällen avslutades med en match i "midnight gardening". De tävlande var jag och mor, motståndarna var rosenbuskarna, töjorna och syrenerna. Matchen är inte slut men vi vann första halvlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar