allt i ett sommar, vår och höst

Stockholmsstads årliga present utdelning ägde rum idag, en gigantisk plastkasse innehållande två cykelkartor, ett reflex och något annat odefinierbart som eventuellt kan lysa var vad som trycktes i min hand strax innan Tranebergsbron. Vid ett rödljus fick jag beskåda det senaste inom cykelhjälms världen, eller "I want to be an alien" ratten i pannan och hela en tack-off position. Undrar hur det gick med andningen. Hemfärden var helt underbar och troligen den sista i år med kortärmat och kortbyxat, ingen vind bara sol och behagliga färger. En perfekt uppladdning inför Spring Village.

Plockade upp Erika kvart över sju och vi tog oss rekord snabbt till Vårby, ingen traffik och inget neopren som skulle krånglas på. Vi var on time! Först en genomgång av dagens upplägg, fyra olika stationer. En (den bästa) personliga tips från coachen. Andra: start från kanten och 25 m max och gå tillbaka, intervall träning? Tredje: för varje 25:a öka antalet armtag mellan andningarna, 2-takt, 3-takt osv jag klara 11-takt sen var jag blå. Den fjärde hann jag inte med (mammorna nöjde sig med 70 min) men det var "simma med motstånd". Innan vi började med stationerna var det uppvärmning och lite teknikövningar. När man simmar på det här sättet är det kul att simma även i bassäng, har annars haft ett visst motstånd mot bassängsim.

Back in bassäng med simanalys

Söndagen avslutades med ett besök i Vårby simhall där det vankades filmning och simanalys med Micke Rosén och Human Ambition. Jag fick börja med att hänga i omklädningsrummet och spela Wordfeud eftersom det pågick "Manssimmet" vilket innebär male only. Var onekligen en konstig känsla att befinna sig i en bassäng, stilla vatten och utan våtdräkt. Helt plötsligt behövde benen engageras igen. 50 m uppvärmning innan det var dax för min första filmning, framifrån. Jag skulle simma 25 meter med acceleration. Mellan filmningarna var det olika teknikövningar som stod på schemat. Andra filmningen var från sidan och tempot var truckar fart. Sista filmsimningen utfördes med en "takthållare". En liten manick som pep och som stoppades innanför badmössan. Då blev det officiellt, Jenny Vidarsson saknar taktkänsla, åtminstone i vatten. Efter 50 minuter i vattnet var det dax för själva analysen som skedde på det torra. En och annan polett trillade ner och jag gick där ifrån många tips rikare. Det bästa av allt är att en skriftlig mer detaljerad analys snart landar i min inbox.

 
Måndagens fysiska aktivitet bestod i att leda två timmar barngymnastik, hoppa hoppa hoppa hoppa! Och den mentala utmaningen var att kliva upp före gryningen, klockan fem närmare bestämt, åka till Eskilstuna och hålla en föreläsning och vara FOKUSERAD trots grus i ögonen och kola i kulan.

Löpning är totalt uteslutet inom den närmsta framtiden. Höften är ok om jag inte springer det samma gäller tyvärr inte för knät. Bara trycket från jeansen när jag böjer knät är plågsamt. Känns som det finns något oönskat föremål under min knäskål. Försökte mig på cykling idag, bättre än löpning men icke smärtfritt. Men vem kan motstå att ta cykeln en underbar höstdag? Att sitta still med böjt knä smärtar lika mycket, så cykel it is.

När jag kom hem idag stod det en stor stor låda och väntade. Snabb leverans av Rosebikes! Monteringen lär dock dröja, än så länge står utomhus cykling högre.

Lidingölopps hjältar

Idag var det premiär för Greta och kusin Vidar att springa Lidingöloppets knatteversion 1,7 km. Det var snålt om tid så stresshormonsnivån var hög hos samtliga inblandade. Mathias tog täten med löparna ut till Lidingö. Att hitta parkering och sen hitta vår lilla löperska var inte lätt. Det visade sig att dottern ville ha coachen med sig på loppet då hon redan hunnit ramla påväg till starten. Nu hade jag något att vinna på att springa och tänkte att 1,7 km i en femåringstempo skall väl höft och knä klara av.

Uppvärmning

Det visade sig att den lilla löperskan hade trott att loppet skulle gå på bana och var inte så imponerad av skogsstigarna och tyckte att det var lite jobbigt. Det visar sig, inte helt oväntat att mor och dotter är rätt lika trots allt. Vid flera tillfällen sa mamma "Vi kan gå, det är helt ok" Vi tog några steg men blev då passerade av andra. Det gillade inte Greta utan börja springa igen med kommentaren "Dom får inte springa om". Väl ute på upploppet var det spurt som gällde och ett gigantiskt leende på läpparna. En mycket nöjd tjej tog emot sin EGEN medalj. Dagens första hjälte

En svalkande Mer var inte slutet på dagens äventyr. När vi lyckats lokalisera resten av familjen och tagit oss till bilen upptäckte jag att bilnyckeln var borta. Vart hade jag tappat den? När vi sprang ner till Grönsta gärde för att inte missa starten? I sörjan under uppvärmningen? Eller varför inte i skogen under löpningen? Frågorna var många och svaren få. Men vi har ju extranyckel till bilen hemma så det skall väl lösa sig. Husnycklarna? I den låsta bilen. Ja men självklart har vi ju lämnat reservnycklar till någon. Nej, vi har inte hunnit det har ju bara bott i huset sen december. Ok innan vi slår in bilrutan måste vi leta. När jag kommer ner till Grönsta är starten full av glada tjejer, damer, kvinnor som väntar på att det är dax för den egna startgruppen så där kunde jag inte leta. Lidingöloppetshjälte nummer två för dagen hade lämnat in en bilnyckel i informationen och det var våran! Jag grät för andra dagen i rad ute på Lidingö, men nu av lättnad.

När vi kommer till bilen kommer två okända killar "Hej! Har ni en kamera?" Va försäljare här? Skall de kränga teknikprylar på parkeringen? Det visade sig vara vår kamera som vi glömt på biltaket när vi rusa iväg för att hitta nyckeln. Hjälte nummer 3 för dagen.

Nu köper jag en trisslott

Nya meriter

Sov bra, solen sken och ingen påtaglig smärta i vare sig knä eller höft vilket betydde destination Lidingö idag. Plockade upp en super taggad svåger i Alvik, hela vägen ut till ön hoppades jag på att bli smittad men resan var väl för kort eller inkubationstiden för lång för det hände inte. Mathias drog i sig en gelé på vägen ut och jag fick kväljningar. Har troligen utvecklat en livs lång aversion mot sport- gelé och gel.

Mathias, dnf och Daniel. Mathias
 gjorde ett kanon lopp 2.15.23 

Grönsta Gärde badade i sol, adrenalin och bajamaja stank. Jag värmde mycket försiktig, mest stretch, ville inte känna av några krämpor redan innan start. 12.30 starta eliten och min svåger, 10 minuter senare gick startskottet för mig och mina kombattanter. Min plan var 4.45 tempo första milen, tji fick jag.  Alla ville passera, ingen ville släppa förbi, vilket resulterade i kraftig trafikstockning stundtals totalstop. 5.15, 4.54, 5.11 och 4.45 var de första km-tiderna sen lätta det en aning. Måste säga att det inte är speciellt prestationsvänligt att sätta alla med samma löptempo i samma grupp. Två graviditeter har resulterat i två kinkiga höfter, de brukar dock klara sexton, sjutton km innan de börjar knorra. Höger höften började kalla på uppmärksamhet redan efter sexton-, sjuttonhundra meter. Inte helt oväntat. Efter sju km började det bli lite luft i spåret och bortsett från en allt mer tilltagande smärta var det perfekt, både andning och puls var jämna, fina och på lagom frekvens. Runt omkring mig hörde jag de väsande ljuden sprida sig och det verkade tungt för en och annan. Nån km senare började jag på allvar överväga ett DNF bakom 22138 i resultatlistan men tänkte åtminstone springa en mil så att det blev ett ok träningspass.

Eftersom allt annat kändes så bra var jag inte redo att bryta vid milen och enligt Garmin hade första milen gått på 50 blankt vilket var vad jag satt som max. Stetchade, tittade på sjukvårdarna och bestämde mig för..... att fortsätta. Det dröjde tyvärr inte länge förrän jag mötte min aborreback. Efter 12 km kunde jag inte längre springa i uppförbackarna och när jag sprang var det inga vackra löpsteg jag utövade. Vid nästa kontroll, 15 km var det inte försvarbart att göra något annat än att bryta. 1 timma och 20 minuter behövde jag för att bli mogen att fatta det oundvikliga beslutet. Hade jag haft en klassiker som stod på spel eller en Erika med en pistol ("kom igen" hade inte räckt den här gången) hade jag kanske härdat ut och haltat i mål på en dålig tid.

Även om smärta oftast är övergående kan den bli bestående och jag hade verkligen inget att vinna på att fortsätta. Ändå kunde jag inte hålla tårarna tillbaka när jag satt och väntade på bilen som skulle ta mig till målområdet, jag skulle inte göra det för egen maskin. Mannen med komradion kan ha bidragit till tårarna när han sa till sina kollegor på andra sidan radiovågerna "En bil till, många som bryter. Klart det är ju många som ställt upp i år och alla är väl inte redo för det här" Ursäkta! Vi har alla nummer som visar att vi startat i första eller andra startled, där får man inte en plats om man inte har hyfsade meriter! Eller? Treårstrotsaren inom mig började överväga att fortsätta men snusförnuftet vann den här gången. Äh han kunde stå där med sin kulmage och sin walkie talkie, jag visste ju att jag hade ö till ö i höften. Rättare sagt från den lila/rosa stortån genom knät och upp till höften.

Det blev lite över ån efter vatten idag, ångrade nästan att jag inte lämnat walkover, tagit en lagom jogg in the hoods istället och fått en massa tid med mina tre troll istället. Å andra sidan är jag en erfarenhet rikare, också en typ av framgång att kunna lyssna på kroppen och låta den bestämma och inte alltid ha ett pannben av betong.

I morgon är det inplanerat löptävlingspremiär för stora fröken i familjen tillsammans med kusinen men då hon klagat på halsont sa snusförnuftiga mamma att hon kanske inte kan springa imorgon och fick till svar "Mamma jag kan springa det gör inte ont i halsen när jag springer"

Treårstrotsig eller snusförnuftig?

40 timmar kvar till start! Kommer 22138 stå startklar i andra startledet? Antar att det snart är dax att besvara den frågan. Voltaren och is, har kompletterat varandra bra de senaste dagarna och knät känns ok, i vila. En viss stelhet, a left over från tabatan, från höft till tå kvarstår. Mina nya kollegor har redan kategoriserat mig i facket "Insane" så att jag ställer mig och stretchar lite här och var är inget som de lyfter på ögonbrynen åt.

I ett skåp i köket står en hel hink med Vitargo pulver som väntar på att bli upplöst i en flaska. Jag är dock inte lika sugen på flaskan, tänk om jag inte springer vad skall jag då med de extra kolhydraterna till? Kan lika gärna strunta i att ladda eftersom jag inte har en chans att förbättra fjolårstiden och få en silvermedalj ändå. Rent mentalt är jag rädd att det blir en enda lång aborrebacke om jag startar på lördag. Mina löploppserfarenheter består i att starta i bakre leden och ägna loppen åt att lägga löpare efter löparen bakom mig. Att inte springa in i och om ryggarna utan se dem försvinna in i framtiden kommer inte vara speciellt peppande. Men skiner solen och kroppen inte ömmar någonstans när jag vaknar på lördag så kör jag.

Bortsett från 15 km x 2  på cykel i tisdags råder det total träningstorka. Hade hoppats påbörja höstens bassäng träning idag men istället fick jag gå på familjemiddag på dagis, förlåt förskolan skall det ju vara. Det närmste träning jag kommit de senaste dagarna är att jag toksurfat efter bästa trainerdealen. Nu är den beställd de lyckliga försäljarna blev Rosebikes.se. Det som inom kort kommer levereras till ett postkontor nära mig är en Tacx Flow. 

Ta ta ta tabata

Känns så onödigt att jag var tvungen att dra knät i bilplåten igår. Ett kinkigt knä är lite lätt stött och idag har det endast böjts med smärta. Som om inte det vore nog vakna jag med en höft likt en överviktigt 75-åring. Löpning var ju liksom inte att tänka på idag vad hittar man på istället? Styrketräning i form av Tabata intervaller. Jag och tjejerna med varsitt liggunderlag och en gemensam app som höll koll på tiden. Avverkade burpeesarna först så det var gjort, lite kompliserat för de yngre deltagarna som nöjde sig med blandade småhopp. Sen återstod gott & blandat, armar, mage, hjärta, ben och rygg alla fick de sitt. Greta tyckte att "plankan" var lite för enkel "Jag hoppar lite istället det är ju ganska enkelt att bara ligga sådär". Hopprep var dock försvårt så när altanen skakade under mina fötter övergick de andra två till att leka häst. Försökte mig på  yttepytte korta löpintervaller på gräsmattan men inte ens det pallade knä och höft för. Känns som Lidingö ligger illa riskzonen för att bli bortvald. Försökte sträcka ut alla förtidspensionerade muskler så gott det gick.

Appopå golv som skakar berättade min mycket pålästa dotter för oss "Jag vill inte åka till Japan för där finns det mullvadar under marken som gör så att det skakar så att man kan kräkas och dö"

Ispåse på knät och brittiskkriminaldrama får avsluta helgen

flera bröllop och en haltande brud

Nu är löpardojorna torra igen så det var dax att känna på löpformen. Uppladdningen var perfekten en heldag i Ulriksdalsträdgård, som innehöll allt man behöver för en tillfredsställande dag och ett onödigt stort kaloriintag. Löpningen ägde sedan rum på ny mark både geografiskt och sällskapsmässigt. Platsen var Solna och kompisen var Ramin. Vi svettades ikapp den första halvan. Inledde med fem kilometer i 5.16 tempo, ett tempo jag borde träna mer på. Troligtvis ett tempo som hade skonat mig från vissa obehagliga sidoeffekter om jag hållit mig till det rundan ut men avslutade med fem km i 4.36 tempo. Att jag varit förkyld kände jag inte av andningen var topp, värre var det med de mer centrala delarna för själva löpningen. Knäna! De knorra men värst var ändå höger höft som ruttna rejält. Hoppas det är snabbt övergående annars blir det ett LIIIIDingölopp eller inget lopp alls nästa helg.

Då jag inte upplevde att vare sig socker, koffein eller endorfiner hade berusat mig tillräckligt idag bestämde jag mig för att avsluta lördagskvällen med riktigt tuffa grejer. Gick lös på bänkskivorna i köket med en starkt luktande olja, ruset uteblev. Huvudvärken lät dock inte vänta på sig.

Under dagens utflykt fick vi inte bara se vackra blommor och en fin omgivning då det formligen svämmade över av brudpar och bröllopssällskap i olika färg och form. När vi passera ett av dem säger Greta "Titta det är en begravning" Bruden här kommentarer och replikerar med "Ja en del tycker att bröllop och begravning är samma sak" Ja vi får väl bara hoppas att detta inte gällde för bruden ifråga.

Spegel spegel....

Lätträknade timmar som tickat in på träningskontot i veckan. Med två dagis troll och ett genomfört "mandomsprov", som Metro så smakligt uttryckte det, kom inte förkylningen som en Katia från klar himmel direkt. Dock lika oönskad som regn i midsommarkransen.  Igårvae det dax för den berövade medicinen "förnekelse" ochså  tog cykel till jobbet, fincykeln fick det bli blir ju lite mindre ansträngd andning med den. Var tvungen att dela vägen med diverse långsamtgående fordon, gräsklippare, broadway och grävskopor, och kunde oväntat nog inte låta bli att köra. Och medicinen hjälpte idag är jag bättre. Svårt dock att veta vilka insatser som var de effektiva igår då dagen avslutades med en komplett tjejmiddag, så också har en del antiförkylning verksamma substanser.

Dagis stängt men öppen plånbok. Tog med tjejerna på deras första shopping tur, 90 minuter på exklusiva Kapp Ahl. Vi hann med att ligga på golvet, åka alldeles för många varv i rulltrappan, ignorera tillsägelser och uppmaningar samt smaka på beslutsångest. När de stod i varsitt provrum med fördragna draperier och skulle välja ut ett par byxor och en skjorta var var de rätt söta.

Edith är ytterst förtjust i sin egen spegelbild så väl hemma fortsatte hon interaktionen och utökade den med även verbal kommunikation. Med ett trassligt garnnystan i handen säger hon till sig själv "Hm det här ser inte bra ut (ngt ohörbart) men du är härlig du"

Även om veckan varit fattig på fysiskaktivitet har det pågått mycket hjärnaktivitet rörande fysiskaktivitet, somatopsykiskträning? Vad säger min övertygelse, järnman eller inte järnman? Skippa SATS och satsa på cykel, sim och spring? Vart, med vem, hur ofta. Trainer eller spinning? I såfall vilken trainer? Running Sweden eller spring för livet i Grimstaskogen? Just for fun eller med nya mål i sikte. Tankarna har ständigt störts av vad skall vi äta? vem skall hämta? måste vi handla? finns det bensin i bilen? som om inte det vore nog utan man måste jobba också! När skall jag hinna tänka klart och fatta beslut i dessa livs avgörande spörsmål?

Muskelmos och träningstorka

Ja ha vad skall hända nu? Blir det ett liv efter Ö till Ö för bloggen? Eller är jag förbunden att logga ut för gott? Blir det någon träning igen efter Ö till Ö. Fram tills för två år sedan tränade jag bara för endorfinets skull, helt planlöst. Men det senaste året har det hela tiden funnits mål med min träning, först Vasaloppet, sen Vätternrundan följdt av Vansbrosimmet och efter det triathlon innan det var dax för  il grande finale. Som fortfarande ger mig rusningar av välbehag och mitt ego är gigantiskt efter alla uppmuntrande, berömmande och storsinta ord jag fått och sugit i mig av den senaste veckan. Det återstår ett Lidingölopp i år, men vad är väl ett Lidingölopp?  Oavsett så är kroppen är inte redo att löpträna ännu, tveksamt om den är träningsredo alls, huvudet är dock mer än redo. Har en rädsla för att jag utvecklat någon form av träningsallergi eller svettallergi är kanske en mer korrekt diagnos.

I slutet av veckan började kroppen återfå sitt vanliga rörelsemönster, med undantag för högerfot som hade vissa prommenad svårigheter pga en öm svullen stortå. Så på lördagen bestämde jag mig för att testa statusen på musklerna. Quadriceps dömdes ut snabbt, tog en cykeltur med barnen och det sved i låren. Bestämde mig för att fokusera på överkroppen, armar, mage och rygg. Jag och Greta tog varsin madrass och körde åtta Tabata intervaller,  svetten började pärla sig på kroppen tätt följd av klåda. Efter 30 minuter core träning var valda delar av kroppen rödprickig och flammig. En dusch senare var åkomman botad.

Söndagen vittnade om att kroppen inte alls var återhämtad, jag had eträningsvärk. Istället för idrott gick jag en rond med damsugare och mopp, en qaktivitet som även den har en viss effekt på svettutsöndringen. Lördagen i repris klåda och röda prickar, botemedlet det samma.

En gång ingen gång, två gånger vana tre gånger alltid hoppas vi inte på. På väg till jobbet på fulcykeln hände det igen, svett, klåda och röda prickar. Trösten är att dte var mindre intensivt. Efter hemfärden hade jag inte tid att känna efter men tog en snabb dusch direkt och kastade mig iväg för att i två timmar sniffa gymnastiksal och entusiasmera 15 treåringar med föräldrar förljt av 30 femåringar. Premiär för en strålande lycklig Edit,  hon imponerade kunde både hoppa i takt och kullerbytta sig fram. Undrar just vart hon fått taktkänslan ifrån, måste vara från sydligare breddgrader.

Bakrus lyckorus

Jag går fortfarande runt i ett lyckorus, ett avklarat Ö till Ö måste vara bästa knarket alla kategorier. Det är vanebildande, biverkningarna är övergående och ofarliga och bakruset är ännu bättre än själva ruset. Att det sen har sekundära vinster i form av ökad fysisk och psykisk hälsa är ju ytterligare ett plus. Det som eventuellt gör den lite svårsåld är att behovstillfredsställelsen inte är omedelbar, men verkan sitter i desto längre. Likheterna med en mer kemiskt berusningsmedel är viss minnesförlust. I stunden lovar man sig själv aldrig mer men så bleknar minnena av det negativa. Smärta kände jag verkligen det någon gång? Av min något avvikande gångsti,l de senaste dagarna, att döma var det troligtvis så. Men jag minns det inte, så risken finns att jag kommer utsätta mig för det igen. Enda kvarvarande blesyren är en illa tilltygad stortå som går en osäker framtid till mötes, borde dock inte resultera i något värre än en förlorad nagel. Ett som är säkert är att Öluffen i Stockholmsskärgård komme direkt kvalificera sig till min äventyrs tio i topp och även till bästa tävlingsupplevelse.

Pannben av betong, the full story

Någon har hackat min blogg, men det var ju ett trevligt inlägg så jag låter det passera.

Hur skall man sammanfatta de senaste 48 timmarn? Fantastiskt roligt, fantastiskt vackert, fantastiskt jobbigt, fantastiskt smärtsamt och fantastiskt fantastikst. För att göra det lite mer detaljerat börjar vi med söndag fjärde september: Jag hade en date med Erika i Ålsten för att ta 12:an kl 10.30 i söndags. När jag parkera bilen hos syrran kom jag på att det var en enda sak som jag lovat ta med till den gemensamma, obligatoriska utrustningen och det enda som jag inte kommit ihåg att stoppa ner. En visselpipa, då är det skönt att ha en storasyster med många flytvästar, en som numera saknar visselpipa. Sen trodde jag att Erika skulle missa spårvagnen, det började närma sig sekunder tills den skulle gå. Det visa sig att jag är dålig på Ålstens geografi och speciellt Nockebybanans hållplatser, hon var redan på vagnen. Från slussen fick vi lift av tre andra taggade ö till ö:are.

På båten ut var det mycket taktik, utrustnings snack, klippa? Hur mycket? Hur många gel i väskan? Vad skall vi äte och inte äta? Sen jämfördes det tidigare prestationer och meriter. När jag fick frågan had ejag inte så mycket att komma med, men det sägs väl att en vaginal förlossning är som en mara så då har jag två marathon i min meritlista. Ett Lidingölopp, två os-distans triathlon står sig slätt i dessa kretsar.

Landstigning på Sandhamn

Så var det upp till bevis, hade vi all den obligatoriska utrustningen?

Innan den var gemensam genomgång kl 17 var vi nere och kollade in vart första simningen skulle äga rum. Respektingivande, blåsigt, vacker men faktsikt såg det kortare ut än vad jag trott.

 Thomas Ogander och Fredrik Åstrom, team trio pekar ut riktningen

Landremsan till höger var slut målet för första simningen

Innan middagen började jag få svettningar, jag hade tagit en ipren en stund tidigare och började bli nojig. Faan är jag inte frisk? Kliar det inte lite i halsen oxå? Jag klarade dock att acceptera att det var mina nervositets symptom som accelererade och så gick jag in i mitt preracemode. Dvs ganska så sammanbiten och troligen inte det roligaste sällskapet runt ett middagsbord. Kan säga att jag och min teammate var en kopia av yin och yang då Erika hantera situationen med en enorm energi, ett brett leende och glada tillrop.

Som middagssällskap had evi våra konkurrenter i team fresh water och sedemera segrare i damklassen, Annika Åström och Karin Edvinsson

När klockan ringde klockan fyra hade jag lyckats skrapa ihop några timmars sömn, ett stort framsteg. Lugnet hade lagt sig inom mig men blåst upp ute till havs istället. När frukosten var avklarad skulle de sista besluten tas om vilken utrustning som var mest optimal. Det blev de avklippta våtdräktsbenen under calf guards och trosor och tri-linne istället för baddräkt. På startlinjen slängde Erika av sig sin neoprenmössa, jag behöll min på. Ett beslut jag tackar ödmjukast för att jag tog.

194 fokuserade, nervösa amfibier stod och väntade på startskottet medan en helikopter hovra ovanför, det gjorde spänningen än mer påtaglig. Pang! Äntligen var vi iväg, löpningen ner till vattnet minns jag inte mycket av förutom att jag upprepade "Vi får inte gå ut för hårt" för risken för det var påtaglig. Vi var så grymt taggade, jag hade kommit ut ur min bubbla. Det sista av den spolades bort under första simningen som var helt magisk. Tillsammans med hundratals likasinnade i öppet vatten med långa vågor och ett fantastiskt ljus som ett resultat av den stigande solen, infann sig en känsla av enorm tillfredställelse. Mellan mina öron bredde ett gigantiskt leende ut sig. Mamma hade jag inte varit rädd för kallsupar skulle jag sjungit din halleluja moment sång.

När vi väl kom upp på land och kunde prata kvittra vi både jag och Erika, vi var omgivna av sammanbitna medtävlare. Gissar att en och annan blev lite provocerade av vår munterhet. Vi skuttade fram och njöt av stunden. Jag hade fasat lite för simningarna men det visade sig vara min styrka, som också gav mig styrka. Jag fick möjlighet att hämta mig och svalka mig med en klunk äkta bräckt vatten då och då. Så om vattenståndet i Östersjön blivit lägre senaste dygnet kan vara en av de skyldiga.

Min stora svaghet under loppet var min aversion mot gel, vilket ledde till att jag hade svårt att få i mig energi. Enda komplementet till gel var sportdryck, bananer, kanelbullar och en eller annan kopp buljong eller bit choklad. Mitt i loppet fanns en lång simning, 1400 m, mellan Mörtöklobb och Kvinnhomen. Det var öppet hav, vågorna mer än påtagliga och de kom nästan rakt emot oss. Temperaturen var lägre och vi var som klockan, vi simma och vi simma men kom inte frammåt. Halvvägs började jag må illa pga för lågt energi intag i kombination med fel energi intag. Hade tryckt i mig en gel med koffein, not my cup of tea. Jag började bli ordentligt kall och väl framme var det mödosamt att ta sig upp för den bergvägg (kan ha varit några klippor bara men upplevelsen var vägg!) som mötte oss. (Här var det många som tog slut visa det sig senare) Väl uppe blev vi erbjudna twix, Erika tryckte gladeligen i sig ett gäng medan jag kämpade i mig några tuggor. En svår avvägning måste få i mig för att häva illamåendet men allt som var sött gav mig kväljningar. Jag hann hämta mig innan det var dax för nästa simning, tyvärr hann jag inte få upp värmen så låren blev mer och mer likt stockar. Jag kvittrade inte riktigt lika mycket, kraxade mer.

Vi hade klarat de den första cut-offen med hyfsad marginal, 40 minuter. När den andra närmade sig var min brist på energi påtaglig och jag bad en bön om att nästa check-point skulle inhålla något salt, gärna lakrits. Kanske borde jag bli religiös för när vi kom till andra cut-offen kompletterades bananerna och gelen av Gott&Blandat. Vi hade klarat andra cut-offen med 30 minuters marginal och jag hade båda händerna fulla av lakrits, that saved my day! Nästa cut-off var bara två timmar bort och precis innan den långa löpningen. Vid det här laget hade vi slarvat bort ännu en kvart. När vi kom upp på Ornö hade vi 2 timmar och 5 minuter på oss att klara av en sträcka som utgav sig för att vara 18 km men var närmare en halv mara. Jag började den långa löpningen starkt och Erika hade sin enda lilla dipp, som tur var varade den bara nån km. Vi kalkylerade och hade koll på vilket tempo vi var tvugna att hålla för att greja den sista cut-offen. För mig blev den långa löpningen a pain in the thighs. Erika iklädde sig sin PT-roll och det var en ström av "kom igen", "tänk positivt", "nu springer vi", "Känns det bätter?" att svara nej på den frågan var inte tillåtet. Hur jävla provocerande det än må ha varit så var det vår räddning. Hade Erika dippat som jag hade det varit kört! Jag kan inte fatta att det var den här sträckan tillsammans med de två sista som vi var snabbast av alla tjejlag. När vi började närma oss sista check-point sprang vi om vår simcoach Micke och hans bihang Rickard. Rickard har ställt upp alla sex åren med olika partners men aldrig gått i mål. Så gissa om vi blev glada när vi såg dem och förstod att de skulle klara sista check-pointen. Det visade sig sen vara längre kvar än vi trott, vi klara den med  SJU minuters marginal och här vändes min irritation till kärlek och jag var så tacksam mot min teammate som hade haft energi åt oss båda. Nu var vi ikapp engelskorna "Planet Riders" igen, dom hade simmat om oss och vi sprungit om dem genom hela loppet.

För mig var det en befrielse att få kasta mig i vattnet igen. Nu spelade det längre ingen roll hur lång tid vi tog på oss, VI HADE KLARAT DET. Men vi hade ju engelskorna mindre än minuter framför oss. Vid nästa vätske station fick vi lite pepp "Ta tanterna nu, de såg trötta ut". Erika var ostoppbar och verkade kunna springa en halvmara till, trots att hon pajat sitt knä. Så dök de upp framför oss under nästsista lite längre löpningen, de såg ut att gå. Vi kom om dem, med hjälp av stapplande, haltande trav. De bad oss sätta på te-kannan åt dem. Hade de gett upp eller försökte de lura oss? Nu återstod bara några korta simningar. Ganska dramatiska sådana då solen ersatts av en grå mörk himel och en tilltagande vind. Att ta sig upp på de hala klipporna, med döda lår och vågor som slog emot stenarna var allt annat än enkelt. Men så var vi äntligen framme på Utö och det återstod 2500 m, som visade sig vara 3500 m. Vi sprang och gick om vartannat, Erika ville gärna att vi skulle springa och jag försökte så gott det gick. När vi närmade oss upploppet var jag så jävla trött på att höra "Kom igen" så adrenalinet fick mig att spurta upp sista biten tyvärr höll det inte riktigt ända fram de sista stegen vet jag inte riktigt hur jag tog men jag tog dem. Vi gick i MÅL! Vi hade inte bara klarat det, vi hade tagit en PALL PLATS. Det var så omtumland. Kan inte sätta ord på känslan och vet inte vad jag tänkte, därför var det skönt att höra Filippos röst i telefonen som kunde verbalisera och berätta för mig vad som hänt de senaste timmarna. Det hade alltså hänt på riktigt. Som när jag var 20 och landade i Bangkok.

 Några minuter efter målgång

Nu hade jag en merit som heter duga! prisutdelningen skulle börja en kvart efter vår målgång, ingen tid för dusch och ombyte. Tyvärr drog det ut på tiden vi hade både hunnit duscha och pilla oss i naveln innan det äntligen var dax.

 Ord är överflödiga

Hur min kropp såg ut efter 15 timmar mer eller mindre täckt i neopren skall jag bespara omvärlden för att inte tala om lukten.

När jag några timmar senare låg i sängen med sjösjuka och läste alla inlägg på Facebook från mina vänner blev jag helt tagen när jag sen läste blogginlägget från Filippo blev jag tårögd och lyckokänslan var total. Filippo, min största suporter förtjänare en super sambo det får bli min nästa utmaning.

Hur gick det då för coach Mike och Rickard i "Kaffekajak"? Micke Rosén gjorde en insats för mänskligheten och drog Rickard hela vägen in i mål!

Kuriosa, av de 97 lag som startade kom 58 i mål några fick bryta, bland annat den den trefaldige vinnaren Jonas Colting pga av en sjuk teammate, men de flesta togs av banan för de inte klarade cut-offerna 100 % av tjejlagen gick i mål!

Jaaa

13 timmar 23 minuter och 53 sekunder...
och tredje plats i damklassen efter man har varit 4 hela tävlingen: så grymt, så brutalt bra.
Jag vet inte hur mycket tjejerna har slitit och jag kan inte ens föreställa mig hur jobbigt det måste ha varit.
Men jag ger bara en detalj: ingen tjej har varit snabbare än Jenny i de sista tre timmar (och 20 km), när de var som jobbigast, när det gällde.
Det är så fantastiskt lätt at älska henne.
/filippo

Vårdguids konsultation?

Magen är i uppror, men jag är inte magsjuk. Lederna är stela, men jag har inte Borelia. Huvudet värker men jag har inte migrän. Känner ett smått illamående men jag är inte gravid.Vad är det då jag lider av? Behöver nog inte vårdguiden utan kan på egenhand diagnostisera mig, den ryms inte i DSM-IV men i vardagslag kallar vi den "Nervös så in i bängen"

Om tre timmar går båten från Saltsjöbaden till Sandhamn, och jag är taggad!

Nu är det klippt

Så idag var det dax för sax. Det utlovas fortfarande sol på måndag och då kommer det bli outhärdligt och stor risk för överhettning med hel dräkt. På med silkesvantarna för att minimera skadorna och sen var det the point of no return.

Lite svårtatt förklara för mina två små åskådare varför mamma får klippa i sina "kläder" men inte dom. Att försöka förklara kvalen jag haft inför detta ingrepp var inte att tänka på. Som plåster på såren fick de båda små agera fotografer, krävdes några för att få med alla kroppsdelar, huvudet hade en tendes att hamna utanför.

Alla tjejerna drog ner till stranden för att mamma skulle pröva den senast lösningen, det blev vad- delarna, som Edith så magnefikt demonstrerar på bilden, över neoprensockarna men under half calfsen. Hade jag haft tonårsdöttrar hade de troligen avstått att prata med sin mamma minst en vecka efter min närvaro på stranden. Så skönt med små barn, de accepterar mamma precis som hon är.

Det var skönare att springa och faktiskt inte så stor skillnad vad gäller värme, men då var dte solsken, spegelblankt 18 gradigt vatten. Knappast något vi kan hoppas på. 9 m/s innebär nog en och annan våg. Nervositeten har kommit och gått under dagen, "jag har inte tränat tillräckligt med löpning" är nog den tanke som varit mest frekvent. Nu återstår dock att gilla läget, packa alla prylar och förbereda sig på att använda pannbenet.

Det är inte bara jag som varit nervös idag även Greta har haft sina "moments" idag. Vid ett av dessa påpekade jag att hennes humör inte var det bästa varpå följande dialog utspelade sig "Men mamma det är bara för att jag inte får sova tillräckling, ni väcker alltid mig". "Men idag väckte vi dig inte Greta", "Nej mamma men ni väcker mig varje dag när jag skall till dagis och därför kan jag inte sova när det är sommarlov och ledigt heller". Så mamman blev visst satt på plats idag också.

Coctailpartyt har börjat

Fredag kväll och jag är inne på dagens andra drink. Det är coctailparty som gäller hela helgen. Drinklistan är något begränsad, Vitargo on the rocks, Vitargo straight up, Vitargo in a bottle och Just another Vitargo. Till dessa drinkar serveras mycket röda råvaror och obegränsat med Espiritocs. Nervositeten ligger där på lur men har inte slagit till ännu, hoppas hinna med en ordentlig sömnhamstring först. Vad som dock infunnit sig och som börjar bli synonymt med pretävlings Jenny är en begynnande förkylning.I bilen hem började det klia i näsan och nu rinner den. Finns det psykosomatisk förkylning?

På jobbet snappade en av mina nya kollegor upp att jag skall delta i ÖtillÖ på måndag varpå hon tog mitt signalement för att ge sin man Roger som tydligen kör en av följebåtarna. Sen följde historien om hennes kompisar som skulle kört i fjol men en av dem var magsjuk hela natten innan så det "sket sig" kan man säga. Tack, då fick jag en sak till att skriva upp på min "att oroa sig för" lista.

På em kom grannens son över med sina barn, han jobbar inom försvaret och har således flera kollegor som kört ÖtillÖ och det hade varit samtalsämnet vid dagens fikapaus. Det här måste betyda att tävlingen finns på riktigt. Folk pratar om den. Andra funktionärer på den. Sen har vi de som drömmer om den. Det finns dom som inte klarar den. Någon vinner den. Och JAG skall vara där. Jag skall tävla i den. Antar att det är först när jag befinner mig på stranden som jag förstår. Ungefär som när jag för nästan exakt 16 år sedan skulle ut på min första tour the asia det var först när jag klev av planet i Bangkok som jag förstod att även jag var en backpacker och även då med en lång, svettig, smutsig, skavsårsfylld, fantastisk, minnesvärld resa framför mig. Äventyren har bestått sen dess om än av skilda slag. Den här weekend resan kommer oavsett utgång bli en hittills unik upplevelse.

Nu svidar jag om, på med gummihandskar, fram med tuben och utför lite plastik/neopren kirurgi

General repetition och rysk doping

Erika har legat i och skaffat fram alla måste prylar och några bra att ha prylar. Idag var det så dax att prova pinalerna och försöka hitta bästa möjliga sammansättning. Det mesta av tiden spenderade vi i Erikas hall, av och på med kläder och dräkter. Compressionstights blev för mycket, korta tighta shorts blev för knöligt då återstår bikinitrosor. Upp till var båda nöjda med tri-linnen. Neoprensockarna kändes bra, som att springa med gelé i skorna, inte dumt alls. Mössan gjorde det lite svårt att röra huvudet, med var sin napp hade vi sett ut som jätte babies i våra sparkdräkter och hjälm mössor.

Vattnet låg spegelblankt så dagens genrep är väl ganska långt ifrån förhållandena som gäller på måndag. Men vi väljer att se det från den ljusa sidan, med höga vågor är riskerna för kallsupar större men vi kommer behöva extra salt och mineral så en liten slurk då och då gör nog susen. Vi var så snabba idag att Erikas son undra om vi ens hunnit ner till vattnet, men vi hann faktiskt två simningar och två löpningar på 20 minuter, inga maraton distanser. Den stora frågan har fortsatt att vara, klippa eller inte klippa. Beslutet kommer tas på plats när väderprognosen är mer säker, skulle säga att det just nu står 60/40 med fördel till "klippa".








 Väl hemma var det dax att antioxidant ladda så det blev Borsj till middag och en tallrik bär till efterrätt. Nu är det snart dax att börja nedräkningen i timmar......