Beaten by jetlag

Kvällssim i Vårby fick utgå ikväll, på väg hem från eftermiddagens kalas var det mycket grus i ögonen och jag insåg att jag skulle vara en trafikfara om jag begav mig till Vårby mitt i det som för mig fortfarande känns som natt. Valde lite annan träning istället. Kunde under gårdagens pass på trainern att kondition verkligen är en färskvara och att min började närma sig bästföre datumet. Simning, vattenlöpning och TRX är inte good enough för att behålla färskheten. Så för att skydda mina medtraffikanter och jobba lite på pulsen blev det ett pass på crosstrainern och lite TRX istället simning. Vilket hade om inte annat effekt på jetlagen, nu är ögonen vidöppna och grusfria. Vilken tur att det finns tvätt, disk och annat kul att sysselsätta sig med.

Träning deluxe

Livet från den ljusa sidan, det är en mycket passande beskrivning på de senaste två veckorna. Inget pusslande och pysslande för att få till både träning, hämtning, lämning, matlagning, tvätt, städ, minsta möjliga dåliga samvete och några timmars sömn. På träningen har bestått av ett rullande schema simning-vattenlöpning-TRX-rörlighetsträning. Bara cykelmusklerna som fått vila.

Den mesta simningen har ägt rum i Andaman Sea, öppetvatten redan i februari det är lyx. Oändliga stränder, 25 minuter i en riktning, inga händer eller fötter i något kakel. Temperaturen var definitivt inte åt det kylslagna hållet.

En turist attraktion blev jag när jag ägnade mig åt vattenlöpning, den vanligen betraktaren var en skandinav med en öl i den ena och en bok i den andra handen. Av någon anledning görs poolerna inte speciellt djupa så min yta att springa på var mycket begränsad en sådär fyra kvadratmeter. Medan jag sprang lärde sig G att simma ibland fick jag agera rastplats mitt i en intervall även det är lyx!

TRX:en hängdes på altanen, jag hade havsutsikt och de andra altanhängarna fick en något annorlunda utsikt som tillbehör till sina drinkar. För lite omväxlings skull blev det strandhäng under de sista passen.

Efter några dagar tröttna jag på den begränsade ytan i poolen och bestämde mig för att köra även löpningen i öppet vatten, det närmaste den efterlängtade strandlöpningen jag kom. Lite extra flythjälp av saltet.

Även lite alternativ träning, bära barn på axlarna, bogsera surfande barn, kasta badande barn den gemensamma nämnaren i denna gren är alltså underbara barn.

Vattenlöpning under dessa omständigheter är en njutning har dock lite svårt att se hur jag skall kunna njuta av denna träning i ett ekande badhus där klorlukt blandas med ammoniak doft och det mest underhållande att titta på är tanterna som undviker att blöta ner sina lagda frisyrer och som fnyser när jag trampar förbi. Jag får väl sluta ögonen ha doftkuddar i näsan och drömma om Khao Lak.

tokig trainer träning

Nu återstår det bara timmar och det verkar som vi faktiskt kommer komma iväg, trots att inga runningshoes  eller annan löputrustning skall med är det fullt i varje kvadrat centimeter av resväskan. Kommer bli fokus på den blöta  träningen varför jag in i det sista försökt ladda benen med cykeltimmar. Dagens pass innebar ett omöjligt uppdrag, i alla fall om jag skulle klara av det med förståndet i behåll. Trodde tryckfelsnisse varit i farten när jag läste 90 km med puls 75%, på schemat. Började med minsta motstånd som är möjligt på trainern vilket är -4 (4 är max). Alltså inte över 75 % i puls samtidigt måste man ha en snitt fart strax över 30km/h för att inte bli galen och en kadens över 90, den ekvationen gick ihop de första 30 km, sen var det omöjligt att hålla pulsen nere och hastigheten uppe. Efter 45 km låg snitthastigheten på 28.5 km/h, kadensen på 91 och pulsen på rätt nivå. Då hade jag hållit på i 95 minuter. För att avsluta uppdraget skulle jag behöva hålla på i minst 100 minuter till. Nops inte idag, väskorna väntade på att bli packade så jag checkade ut.

Tisdagens cykling var inte heller ett av mina toppen pass, benen kände nämligen av vattenlöpningen från dagen innan. Vet inte om det är ett bra eller dåligt tecken? Har löpmusklerna pensionerat sig eller är det tuff träning sån där vattenlöpning? Väljer att tro på det sista. Inväntar nu med spänning vad det är tänkt att jag skall ägna mig åt i poolen, i solen tränings mässigt.

Allt som ger puls är inte löpning

Trainerna har gått varm sedan jag snöt ut det sista av förkylningen i början på förra veckan. Det där som blöder inuti mitt ben bestämde jag mig för att hantera med respekt men inte låta mig påverkas nämnvärt av. Jag har fått selektiv syn, folk som springer hamnar direkt utanför mitt synfält. I min värld går allas löpardojor i ide och sover gott ett par månader till. Istället är det andra löparateraljer som står i blickfånget nu. Först såg mitt byte ut att bli svårfångat, det verkade vara högsäsong för flytbälte i storlek S och M, men så slog jag rätt nummer i rätt tid. Swimshop har ett litet lager i stan och där fanns en kille och ett flytbälte i stl M på plats. Perfekt! Har haft det i min ägo sedan i torsdags så jag provflöt det i Vårby den kvällen men det var först idag som det kom till riktig användning. Körde ett pass i Kronobergsbadet med Magnus som instruktör, inte så lätt som man kan tro. Vi körde intervaller, försökte köra hög frekvens och ta mig fram med hjälp av endast två extremiteter och inte fyra. Fick ok koll på läget mot slutet och till min belåtenhet stack även pulsen iväg. Tänkte att jag kanske tar och drar till solen eller så för att sätta lite krydda på den där träningen. HUr låter Thailand, tror till och med att jag kan få med mig resten av familjen på det träningspasset, skall bara se till att alla små influensa baciller försvinner ut ur vårt liv.

Utöver alla svett mil på trainern har det simmats i vanlig ordning senaste veckan. Är dock glad att de senaste passen inte innehållit tidtagning, är rädd att den uppåtgående spiralen kan ha stannat av. Känslan av ett skönt flyt har jag dock valt att behålla trots förkylningar och annat tjafs som tjallar med systemet. I går fick jag dock en flash back gällande vad det var som gjorde att jag (tyvärr) inte fastnade för simning som sport när jag var ung och hade möjligheten att göra en karriär av något. HUVUDVÄRK, badmössan hade fått ett skruvstädsgrepp om min skalle och var nära att krossa den totalt! Passet räddades av att jag fick dispens och fick simman utan silikonbeklätt huvud. Frihet!

  

judgement day

Idag finns inga perspektiv, jag vet att det finns dom som har det värre och att det kunde varit värre och ALLT det där men idag är det jag som har lagt beslag på hela ransonen självömkan, åtminstone för en stund. Var på Idrottskliniken 9.30 i morses, jag var ganska tömd på energi redan innan jag kom dit. Det var en sån där morgon som vi småbarnsföräldrar är priviligerade med att få uppleva med jämna (ibland på tok för ojämna) mellanrum En sån där när barnen skall demonstrera att de har EGNA viljor och viljor som går helt på tvärs emot vad du just för stunden önskar.  Kropp led dessutom brist på koffein.

Väl inne hos dr Sigurdsson fick jag blotta min vad, han tryckte till och sa sen utan omsvep. "Det är en utmattningsfraktur, om du belastar går benet rakt av. Så ingen löpning på sex månader" Va? Hade jag hört rätt? Sex månader? När mina tårar kom mjuknade han lite och sa att jag kunde prova att springa om tre till fyra månader men inte en dag tidigare. "Några frågor?" Klart jag hade frågor men lite svårt att formulera dem. Försökte få lite klarhet i exakt vad skadan bestod i och fick till svar "en blödning i benet". Det slutade med att jag fick en kopia på MR-bedömningen (som förövrigt var dikterad den 19:de januari).

Återigen var det Greta som gav mig perspektiv. På väg till bilen fråga hon varför jag var ledsen och jag berätta att det var för att doktorn sagt att jag inte får springa på länge och jag tycker ju så mycket om att springa. Greta replikerar då med "Mamma vad tycker du mest om att springa eller dina tjejer?" När hon fått svaret la hon till "Men du kan ju träna ändå, du får ju cykla och simma!"  Vad skulle jag göra utan min livs coach? Att hon några timmar tidigare betedde sig helt olidligt åldersadekvat var som bort blåst. Som tur var fanns även Filippo nära tillhands och kunde torka mina tårar och ge mig en kram.

Vi ansåg oss sedan i stort behov av en fika på Gateau. Den gav oss kraft att ta oss hem, medan tjejerna förberedde" helloween kalas" ringde jag moster sjukgymnasten som på svenska förklarade vad det stod i utlåtandet från röntgen doktorn .

Sen fick jag höra det jag verkligen ville höra "Det här löser sig", de orden kom från Magnus som lät övertygad om att det här inte alls tar ett halvår och att Iron Man fortfarande är ett realistisk mål. Bara att spendera mer tid i simbassängen och springa där istället. Mitt andra mål att bli en bättre och snabbare löpare får väl vänta nåt år. Får storsatsa på att bli rasande snabb i vattnet och på cykeln och ha tid till godo när det är dax för de 42000 metrarna.