En krispig, solig sensommar morgon finns det bara ett, för mig, acceptabelt sätt att ta sig till jobbe, jag tänkte efter men kunde inte hitta ett enda argument som kunde motivera mig att ta ett motordrivet transportmedel. I mitt huvud bor en liten orostanke, "tänk om jag överanstränger kroppen som fortfarande är under the influence av Kåvepenin" För att få tyst på tanken kallade jag dagens cykling för transportcykling. För transportcykling är ju riskfritt, mycket snällare mot kroppen än cyklasåfortdukandetkanskegårenminutsnabbareidagcykling. Det var så skönt, första streckan som var gång i cykelskor med liten passagerare var kanske inte direkt skön men mysig, men trots att gårdagens pass egentligen var mer ansträngande för käkmusklerna än någon annan av kroppens muskler kände jag av det i benen idag, helt otroligt. 

Mitt nya arbete erbjuder mycke "vardagsmotion" då mitt kontor ligger ca 600 Jenny steg från avdelningen där jag träffar patienter, många av dessa steg är trappsteg. Så det där med att man skall ha skrivaren så långt ifrån skrivbordet så att man måste resa sig för att nå den känns som något som jag totalignorera och rulla på min stol i stället.

När det var dax för etapp två, 14 km, i dagens transportcykling kom dygnets enda dusch. Som kompensation för vätan sken solen samtidigt, kändes som regnet faktiskt var ganska onödigt. Ja ja hellre en skur idag än tio på måndag. 

Dagen fick en fin avslutning, jag blev rik. Pengarna hade mycket varierande form och valörerna var för mig okända. De levererades i ett  ihopvikt och vällimmat ritpapperskuvert. Jag fick löften om att de gick att använda i affären känns ändå rätt tursamt att Garmin Ant-stick gick på garantin och inte behöver betalas för. 

över ån efter vatten

Idag var det äntligen dax att utvärdera vad senaste veckans sjukdom gjort med min kropp.  Då v 35 är sista veckan med utomhussimning i Hellas beslutade vi (läs jag och Erika) oss för att åka dit och köra och avsluta säsongen. Som vanligt blev vi fast i trafiken i kombination med att vi inte dubbelkollat tiden för dagens träning gjorde att vi mötte coachen och de andra på bryggan på väg upp ur vattnet när vi var på väg i mer eller mindre. Erika fick prova att bli dragen av Micke i vattnet, sen skulle vi prova själva. Vet inte hur tyngdlagen fungerar i vatten men vi lyckades inte dra ut resåren och få tillräckligt avstånd mellan lokets fötter och vagnens näsa! Ingen succé men troligen en lustig syn när jag låg där bakom Erika och kämpade för att inte få tänder utsparkade.

Vi körde ett litet varv, tre simningar, en litet löpning och sen bara upp och ner på en ö. Vart mest snack och mycket lite kroppsarbete idag, men så var ju dagens pass mest för den mentala biten. Fysiska formen är inte mycke att göra åt nu. Med tanke på hur mycket tid vi spenderade i bilen, jämfört med i vattnet fanns det gott om tid att prata prata prata. Riktigt nörda loss i vilka prylar som behövs och vilka som är överflödiga. Erikas utvärdering av Icebreaker tröjan var ett överstruket isberg, den drar helt enkelt åt sig för mycket vatten. Så där spara jag några hundralappar, tack för det teammate. Hann byta några ord med en av de mer erfarna ötillö:arna som tyckte att det var lika bra med lång dräkt som avklippt. Tack igen, den här gången för att jag inte gått loss med saxen och kapat neopren. Är rädd för att frysa och tappa flytkraft med avklippt dräkt. Blir en nagelsax i First Aid för ev impulsklippning längs banan.

På torsdag blir det ett sista litet lätt pass, men då håller vi oss i Ålsten, med alla prylar som förhoppningsvis kommit så.

Just nu ser det rätt just ut både väder mässigt och kroppsmässigt låt prognosen för båda hålla i sig.

Konvalecens

Börjar så smått återvända till jordelivet. Det som till en början verkade vara en streptokockinfektion light utan symptom smällde till med full kraft i fredags. Har svårt att minnas när jag senast var så sänkt. Tal, syn och hörsel var utslagna (bara en aning överdrivet) tyvärr var inte tankeverksamheten det. Det var många långa självmönkandetankar, ett gäng katastroftankar och så försökte jag mig på en och annan positiv variant också. De olika kategorierna var mer eller mindre framgångsrika.

Under lördagen var jag fri från frossa, svettningar och ledvärk. Halsen liknade fortfarande en rödflygsvamp, vilket var ett steg i rätt riktning då vitflugsvamp var den korrekta liknelsen kvällen innan. Var dock tydligt att alla former av fysiskträning var uteslutna resten av den här veckan. För att träna tävlingsnerverna blev det flera parti "princess yatzy". Som den goda moder jag är  besparade jag min motspelare det faktum att jag utklassat henne varje gång, nöjde mig med att verbalisera det en gång.

Söndag, nu är det mentalträning på högnivå. "Jag kommer inte bli galen, tvångsvårdas och genomgå ECT bara för att jag inte tränat på tre dagar". "Om vi går i mål nästa måndag är inte kopplat till den här veckans träning utan hela sommarensträning" "Vila är också viktigt för en god prestation" osv osv Har aktivt undvikit att läsa om andras ÖtillÖ generalrepetitioner och tänker att den här helgen har alla tagit en paus.

Min äldsta dotter verkar dock ta min träningspaus hårdare än jag själv. När jag idag bad henne att gå och hämta en sak åt mig fick jag till svar "Gör det själv mamma, man blir starkare av varje sak man gör, dina ben, dina armar och dina händer blir starkare om du går och hämtar den själv". Minsann!

Det tydligaste tecknet på att den fysiska aktiviteten gått på sparlåga de senaste dagarna är att jag, vid måltiderna, inte klarar att få i mig mina vanliga grovarbetarportioner, snarare något i likhet med vad viktväktarviktor äter.

Att tävla i lag har sina fördelar, men en nackdel. Någon annan är beroende av mig och mitt fysiska och såklart mentala tillstånd när vi står på startlinjen. Därför kändes det skönt att höra att min teammate givit sig hän och njutit av en 40-års skiva igår. Vi kommer vara taggade, laddade, nervösa och lyckliga när vi om en vecka anländer till Seglarhotellet i Sandhamn.

www.otillo.se

familjen streptokock

Äntligen cykeldag tyvärr också regndag, kvicksilvret höll sig dock på en behaglig nivå så fukten var hanterbar. Arbetsdagen har jag ägnat åt att känna efter. Den lilla hypokondrikern inom mig har hållt låda "Det värker lite i kroppen", "Det kliar lite i halsen" och "Du fryser lite det är faktiskt inte kallt idag". Jag har ståndaktigt sagt emot hela dagen och känt mig nöjd med mig själv. Efter att ha konsulterat en idrottskunnig medicinare tog jag beslutet att överkonsumera handsprit och köra en Kåvepenin kur från och med idag.

Det var skönt att det var min hämtdag så jag kunde sticka tidigt från jobbet, det skulle innebära hinna hem och laga en ordentlig middag och avnjuta den med full pott runt bordet. Tja kanske pappan inte skulle vara så delaktig pga flugsvampsliknande halsmandlar men tre av fyra är inte illa.

I förbigående sa man på dagis att Greta klagat på halsont under eftermiddagen. Väl hemma skulle menyn fastslås, Greta hävda att hon inte kunde äta något som behövde tuggas pga smärta i halsen. Ok det började gå upp för mig att matlagningen kanske skulle gå om intet och ersättas av ett doktorsbesök med Greta. Tiden bokades och snabbutfodring skulle genomföras, då var Edith försvunnen. Hon hade gått och lagt sig för hon hade ont i magen och halsen, minsann.

Tant dr tog ett halsprov på den stora madammen, jag bad om en koll av halsen även på den andra. Två hals prov, två streptokockpositiva svar inom fem minuter. Ok kanske var det inte hypokondrin som jäckat mig idag, bad om ett prov jag också och höll tummarna. Triss i Kåvepenin recept, &%/&%¤%&//)"!#¤

Nu är det positivt tänkande som gäller, har jag ingen feber och inte känner mig sjuk kan jag träna sa tanten. Hann dock inte utreda hur det är med smittorisk. I morgon står det ju generalrepetition på schemat, karta, kompass och hela klabbet. För att se det från den positiva sidan har jag inte hunnit få så mycke symptom. Vi kunde ha blivit sjuka nästa torsdag, det hade varit värre.

Så för att strö lite salt i såren lyckades jag förstöra min ANT-stick till Garmin, idel solsken idag. Men herregud vem är jag att klaga det är ingen levertransplantation jag skall igenom bara en antibiotika kur. Skärpning.

Neopren från topp till tå

Har eventuellt traumatiserat vår yngsta dotter, hon såg skrämt på oss när vi kom in och sjöng i morses. Det gick dock snabbt över när hon fick ge sig i kast med presenterna. Själv fick jag oxå en ok present nästan sju timmars sammanhängande sömn.

Cykeln fick stå även idag, våtdräkten är tillräckligt trång som det ärså minimalt med cykling för att hålla nere volymen på låren men oxå för att spara energin till de viktiga momenten nu de sista 12 dagarna. Stannade i Ålsten på väg hem från jobbet för ett amfibiepass. Idag hade vi coachat upp. Tommy som kört, och klarat, ö till ö var med på dagens pass. Vi testkörde lite av hans prylar, neoprenmössa (babyhjälm i våtdräktsmaterial) ursöta var vi i den, slimmad ryggsäck som special anpassats av herr Sarenbrant själv för att passa tävlingen. Så omgjord att varken jag eller Erika förstod vilket håll den skulle sitta på, begåvat. Beror väl på att vi har så mycket i benen så det inte blivit något kvar till huvudena. Erika tetskörde även: ullstrumpor, neoprensockar, ull underställ och av misstag ytterligare en tröja som hon glömt att hon hade på sig. Hon kunde snabbt konstatera att en extra tröja inte var att rekommendera. Blev svår simmat. Inte så långt, (55 min) men skönt pass. Neoprenmössa kommer upp på måste ha listen, Erika tyckte att sockarna i samma material oxå kvala in på den listan. Att simma med rygga var inga större problem när vi lyckats vända den rätt.

Väl hemma möttes jag av en röd hals med vita prickar och jag känner hur bacillerna ligger tätt i luften. Frågan är avvakta. känna efter varje dag och oroa mig för att bli sjuk eller parallell köra en antibiotikakur och öka på antibiotikaresistensen bland baskiluskerna ytterligare.

Nakna män och döda fåglar

I år skall jag inte ringa till vårdguiden med misstanke om blindtarmsinflammation eller liknande för jag känner igen känslan/smärtan i magen. Den är muskulär, troligen beroende på kramp och jag har haft den förrut och jag gissar att det var för si så där ett år sedan.

Har även känt en viss smärta i hakpartiet under dagen, den är dock inte kopplad till någon form av kramp eller träning bara till att jag gäspat desperat det senaste dygnet. Så när jag styrde kosan mot Hellas efter jobbet idag var jag tvungen att förvarna Erika om att det inte var ett energiknippe som skulle möta henne där. Jag hann springa en km innan Erika kom och det kändes förvånansvärt bra. Vi körde 8 km tillsammans, höll 5.12 tempo medan vi gick igenom våra trilopp och körde ÖtillÖpepp. Viktigast av allt, det kändes bra, jag kände mig pigg, glad och sugen igen. Det var därför med glädje jag drog på mig våtdräkten och den gled på så lätt så lätt när jag hade mina compressionstights under. Jag, Erika och Karin fick ett eget träningsuppdrag för dagen med syfte att förbereda oss för the island hopping. Vi simma 25nm upp på en av öarna ner i vattnet simma 25 m och vände, så upp och ner, ner och upp.Vi träffa på en naken man, igen, och en död fågel äventyrligt värre. Gjorde en liten längre löpning och några lite längre simningar. Det var kul, kändes bra och på bryggan blev det ÖtillÖ-snack sen åkte jag hem full av energi. I detta nu ser jag ett repotage om 16.6 milsloppet runt Mounte Bianco och helt plötsligt känns vår tävling som en piss i havet.

Har avslutat dagen med att slå in presenter och steka de berömda Colting-pannkakorna, ägg, banan och jordnötssmör. Jag som inte gillar omelett tycker nog dom är lite väl äggiga, skall fundera på hur jag kan pimpa dem lite. De fyller dock sin funktion, jag är mätt.

Mitt disketrase jag

Starten var kallare än väntat, den som läst av termometern måste varit sifferblind det var garanterat inga 18 grader i den brunnsviken. De nya ögonglasen, för att använda ett Edith uttryck, var bra satt tätt och fint ända tills någon som inte övat så mycket navigering simma in i mig och möblerade om dem. Dam, fick simma halva sträckan med vattenfyllda glasögon. Trots detta lilla missöde kändes simningen bra ända tills den var slut. När jag satte fötterna på botten för att springa upp ur vattnet kände jag hur krampen lurade under vattenytan. Lyckligtvis slog den aldrig till med fullkraft, väl uppe ur vattnet varseblev jag hur det sved på halsen och jag förstod att mina nya kollegor troligen skulle tro att jag varit på killkalas i helgen. Löpningen upp till växelområdet var förlängd jämfört med ifjol. Inte ens tidtagningen fungera som den skulle, Garmin hade inte startat och mitt chip hade inte registrerat tiden när jag kom ur vattnet. Inklusive växlingen blev tiden 33.51 så uppskattningsvis simma jag på 31 minuter (3.07 bättre än ifjol)

När jag kom upp på cykeln kände jag mig trött, fick dock lite extra energi när jag ganska omgående hörde "Heja mamma, heja mamma" och världens bästa hejarklack stod där och vinka.

Han inte cykla långt innan jag var tvungen att bromsa in för en ambulans, hoppas det inte var något alvarligt. Efter första milen började jag piggna till men andningen var ansträngd. Så lite ny energi när jag vände vid klacken. Ut på andra rundan fick jag väja för en kille som låg och vänta på ambulans. Kändes makabert att bara cykla förbi någon som låg mitt i vägen och blödde i hela ansiktet, men han behövde inte mig konstaterade jag snabbt han var redan omgiven av hjälpare.

När jag vänt sista gången möttes jag av ytterligare hejar rop från världens bästa Louise. Jag blev så glad när jag såg henne så jag började vinka frenetiskt. För det fick jag betala med kramp från vaden upp i låret.

Åter vid Sjöhistoriska hann jag "high five:a" Greta innan jag sprang in och växla. tid: 1.11.43 (1.04 bättre än  ifjol vxl 40 sek snabbare) Vid byte av skor satte krampen in i både ben, armar och mage. Tog en tugga på en bar. Dumt gjort. Den växte i munnen under hela första varvet, la det vid sidan och såg ut som jag tugga pan. När jag plågat mig igenom första varvet stod klacken där, Edith körde en ny variant "Mamma jag är hungrig". Mat var det sista jag tänkte på kämpade förfullt för att hålla maginnehållet nere. Lyckades klämma fram ett leende som respons till den söta kommentaren, annars var det mest plågouttryck som präglade mitt ansikte. Löpningen var inte rolig en enda gång, bara smärtsam, kände för att bryta hela tiden men tänkte , "ett var till orkar jag".  Klämde ut det sista genom att försöka mig på något som skulle likna en spurt in i mål, inte som ifjol då jag flög in i mål.

Direkt efter målgång stod en radda med stolar där hamna jag, helt slut. Det räckte dock med nån halv minut sen var jag ute för att krama om min supporterklubb och enligt dom hade jag vunnit.

Själv var jag inte ens intresserad av vad jag fått förslut tid och det dröjde ända tills jag kom hem till syrran innan jag kolla upp den ordentligt 2.34.03 (1.45 sämre än ifjol) Löpningen tog såklart längre tid än ifjol inte bara för att den var 0,7 km längre i år utan oxå för att jag sprang som en fällkniv ingen löpstil att stoltsera med direkt.

Egentligen gjorde jag ett bra lopp kom sexa i motionsloppet med 103 deltagare, jämfört med femma i fjol med 54 deltagare. Hade jag masat mig upp och startat med Erika i masters två timmar tidigare hade jag fått stå på pallen med henne. Hon som tvåa och jag som trea. Erika gjorde ett topp lopp persade med 10 minuter och gick i mål på 2.30.58 Tur att det finns ett Stockholm tri nästa år också.

Anledningen att jag inte känner mig helt nöjd är för att jag blev så slut körd helt enkelt. Nu är det batteriladdning big time som gäller, idag blev det ofrivillig vila pga spöregn kl sex i morses. Kanske var det bra.

Perspektiv

När klockan ringde 6.45 hade jag lyckats skrapa ihop 6,5 timmars sömn, gick och la mig i tid men olika käppar sattes i insomningshjulet. Gårdagens höstrusk var long gone så det fanns ingen ursäkt för att inte kliva upp. I bilen, med en latte från seven eleven, påväg mot Sjöhistoriska började jag känna mig peppad. Omöjligt att inte bli det en sån här underbar augustimorgon, det var dock inte samma som att allt flöt på och energin flödade. När jag skulle få med mig alla prylar från bilen drog jag pannan i bildörren, eller om det var tvärt om. Den detaljen är oviktig resultatet blev oundvikligen en bula. När jag hämtat ut nummerlapp och den efterlängtade nya badmössan paxade jag en bra plats i växlingsområdet innan jag gick och hejade på Erika som klarat av steg ett, simning.

När jag börja plocka upp prylarna, gjorde jag en trevlig upptäckt. Vattenflaskan hade läckt och ena springskon var blöt, tur det inte var sportdrycksflaskan som delat med sig av sitt innehåll. Sen hade jag lite tur, var på jakt efter ett par specifika simglasögon, den rätte försäljaren var på plats och jag blev köparen till det sista paret.

Började samtala med en av mina medtävlare och fick plötsligt lite perspektiv på tillvaron, mina små blesyrer blev just som myggbett på en elefant. Hon var där för att köra för sin sambo som kvällen innan fått veta att hans efterlängtade nya lever var tillgänglig. Så han tillbringade dagen i operationssalen och hon, Ann-Sofie, var där och körde för att han ville men oxå för att få dagen att gå.

Sen var det dax för start, men det spar jag tills i morgon. Nu måste jag göra något åt huvudvärken och jag misstänker att sömn är det enda som hjälper.

Vargen kommer

13 timmar återstår och motivationen lyser fortfarande med sin frånvaro, därför har jag bestämt mig för att se morgondagen som en träningstävling. Får bli ett av de där långpassen som skulle ha utförts i sommar men som kommit på skam. Jag har sagt att jag inte trott mig kunna matcha fjolårets tid men jag har ju såklart haft förhoppningar om att göra det ända tills i kväll. Nu återbar bara pulver av dessa drömmar som smulats sönder totalt när jag tog del av fakta. Fjolårets glädje mil är inte längre 9600 meter utan uppgår till en hel mil, 10 000 meter! Så den där minuten jag kanske knappar in med förbättrad simteknik och bättre flytkraft i år går snabbt förlorad på en extra fyrahundring, om jag inte redan konsumerat den genom en knepigare växling som följd av en ack så tighta dräkt.

Nå väl, väskan är packad, klockan ställd kvällsbönen kommer innehålla en vädjan om att morgondagen erbjuds bättre väder än vad som serverades till dagens barnkalas.

dan före dan för doparedan

Igår var det Ö till Ö träning som stod på schemat, bara jag och Erika i Ålsten. Hela dagen gick jag på jobbet och var trött, omotiverad och tanken slog mig att sluta träna helt och hållet bara sitta hemma i soffan och virka istället. Förfallet är totalt, har inte ens lyckats hålla min vanliga" innan tävlingsdiet". På väg till Erika köpte jag en kexchoklad, kan Anja så kan väl jag. Hos Erika mötte jag min spegelbild, Erikas motivation var precis som min näst intill obefintlig. Jag erbjöds ett glas cola och en Colting pannkaka, vet inte om det var drycken, pannkakan eller Erika men något hände och jag började faktiskt känna ett litet sug och just då spelades en liten themesång någonstans inom mig....bär ner mig till sjön do do wa....Det blev de egna benen som bar mig men ner kom vi. Vid starten som, för dagen, gick av stapeln på Ålstensängen, låg mina syskonbarn och plaskade i sjön, de kunde dock inte identifiera mig lika snabbt och tyckte att moster vär rätt bäng i kolan som skulle bada i en konstig dräkt  och med skor!

För varje gång armen passerade över mitt huvud följde lite trötthet med ut och den andra armen vevade in energi, skön känsla. I slutet av timmen var vi båda pigga och peppade. Vad vet jag men kanske var det nakenbadaren vi simma förbi som gav det där lilla extra. Oj så besviken han måste blivit när han gick ner till sin privata, undanskymda lilla badplats för ett kvällsdopp och blev störd av två något odefinerbara varelser. Or maybe we made his day! Vi hann med tre simsträckor och så klart lika många löpning, matematik......(skall läsas med Anna Book i åtanke, så snarare sjungas). Som vanligt efter ett pass med min teammate steg motivationen och ÖtillÖ kändes åter som ett härligt kommande äventyr.

Min premiär i Triathlonvärlden ägde rum för ett år sedan, jag och Erika slog följe till starten och hade en toppen dag. Tyvärr blir det ingen repris på det i år då Erika startar 2 timmar före mig. Enda fördelen är att jag slipper komma upp ur vattnet och se frånvaron av Erikas cykel.

Idag blev det endast vardagsmotion, den fysiska delen bestod av cykling, kortaste vägen är 13,9 km. I morses tog jag dock en extra sväng genom Ålsten och drygade ut med nån km. Den mentala träningen bestod i att handla tillsammans med två hungriga, trötta, kalas längtande döttrar, för mamman stämde endast de två förstnämnda tillstånden. Kvällen har även bjudit på arm och handledsträning när äggvita och socker skulle förvandlas till bakverk.

Mindre än 36 kvar och under den tiden skall jag klara av två barnkalas, jag behöver inte bara doping jag behöver mirakel på söndag!

Kick-off

Känns som vi lämnat barnpusslen och gått över till att lägga de där med hundratals små jobbiga bitar och då har det bara gått tre dagar! Antingen får vi snart snits på det hela, lyckas sortera bitarna rätt och snabbt få ihop dem eller så blir det en utmanande höst. Första veckan har bjudit på mammas inskolning, pappas vabb, ett födelsedagsbarn, träningar, kalasplanering, presentinköp, bakning och sen det vanliga tvättastädalagamatläggabarnköret och ett och annat djupt andetag.

Det var skönt att i måndags skölja av sig den första dagen på nya jobbet i Kärrtorpssjön. Ett tydligt tecken på när det gått förlänge mellan simträningarna är när jag står på bryggan och inser att jag hade behövt en manikyr, några nya små ärr i dräkten blev resultatet.Den inte så tillfredsställande simningen skyller jag på senaste veckans sömndeprivering, det fanns helt enkelt inte tillräckligt med energi. Jag var som bäst nästsist! Vi körde en övning 2-3-4, första sträckan lite mer än "truckar fart", nästa sträcka ännu lite fortare och sista streckan fullt ös. Det fulla öset uteblev för mig men min andning lät som om jag simmat ifrån dem allihop. Inte speciellt självförtroendestärkande. Kallt var det oxå, trots hel våtdräkt. Hur blir det då när temperaturen sjunkit tre veckor till och våtdräkten stympats. Börjar befara att kylan kan bli vår största konkurrent/fiende och förhindra en målgång.

Trots att jag tankade på med massa antioxidanter efter simningen vaknade jag med en förkylningskänsla igår. Tog till den beprövade medicinen förnekelse och satte på mig cykelkostymen och trampa iväg, lyckades inte välja den bästa vägen till S:t Göran. Inte pga av min lokaliseringsförmåga utan byggarbetsplatser som inte fanns med på min GPS klurade till det. Det är med blandade känslor jag inser att mina dagliga transportträningspass har reducerats med si sådär 30 %, därför var jag påvägen hem tvungen att ta en extra liten runda ut på Ekerö. Det var en härlig förkväll och hjulen rullade så snällt. Det blev en sträcka värdig att kallas träningspass, 29 km.

Eftersom det är tävling på söndag blir det lite vilodagar den här veckan och att ta vilodag på en högstidsdag som idag passade bra. Greta har fyllt "för tung för att bli buren" och "över en natt har sandalerna blivit försmå". Inte konstigt att hon varit nervös för denna dag! När det var dax att säga godnatt och "klackskorna" och älvvingarna motvilligt tagits av berätta hon "Mamma, min hjärna, mörkret och mitt huvud har möte. De bestämmer vad jag skall drömma, jag tror de bestämmer läskiga saker"

Goddag blindstyre

Sista semesterdagen började bra, ett besök på Bögsgård gav barnen deras motion för dagen. Trevligt sällskap bjöds det oxå på, då räknar jag inte in kossorna, getterna och svinen. Kanelbullarna var gigantiska och goda, Greta avböjde dock detta bakverk med kommentaren "Nej tack jag är inte så förtjust i bullar". Tyvärr blev dagen dyrare än ett par kanelbullar då jag blev ett par glasögon fattigare.

Resten av dagen har ägnats åt att försöka förgöra den oundvikliga jobbångesten. Körde ett hårt backpass, några km uppvärmning sen Johannelundsbacken sju gånger, den sjunde gången hade aldrig blivit av om inte fåfängan pockat på. På vägen ner efter sjätte var jag trött, men då mötte jag tre män som lufsade upp för backen och log lite åt mig som "bara sprang nedför". Jag var ju bara tvungen att visa dem! När jag kom upp på krönet en sjunde gång var pulsen skyhög, lunchen påväg upp i retur och mjölksyran uppenbart påtaglig. Ångesten? Nej den var kvar, tog en extra km nedvarvning utan större effekt.

Väl hemma städade jag, någon i hushållet påpekade att jag "städade som en galning", fick hjälp av två små pigor. Ingen effekt, eller jo det blev ju finare i huset men jag blev inte det minsta mer sugen på att jobba imorgon. Triss i tvagning och hårinpackning var ett sista desperat försök att lindra men inte då. Jag kapitulerar, låter ångesten ta över och tänker på att Greta har det värre "Mamma jag är lite nervös, vet inte hur det känns att bli fem år". Vad är väl ett nytt jobb i jämförelse?

Way out east, again

Sista lördagskvällen på semestern, på med den lilla svarta och ut i augustinatten. Se till att kvällen blir ordentligt blöt. Den uppmaningen följde jag till punkt och pricka. Den lilla svarta kanske var något mer heltäckande än sedvanligt. Inledningsvis hade jag sällskap men ju lägre solen sjönk desto ensamare blev jag. Att se solen sjunka ner i Mälaren samtidigt som jag på "utåt sjön andningarna" såg luftballonger över Ekerö var magiskt. När jag efter 40 minuters klev upp på bryggan såg jag en gigantisk fullmåne resa sig över takåsarna mitt emot där solen just smält ner. På Lambardö sken kulörta lyktor, musik från Moulin Rouge flöt över vattnet jämsides med en stolt svan. Lika bra jag inte hade kameran med mig för kvällens magi hade omöjligt fastnat och blivit rättvist återgiven i 2D.

Med endast ett dygn kvar av semestern och PMS (dålig kombo) är det bara sköna träningspass som lindrar.
Ok gårdagens "kräftskivefödelsedagskalas" och att vara tillbaka hemma hos han med stort H har även det en viss lindrande effekt.

Gårdagen bjöd på mer än kalas, den där tvåmilaren som jag inte lyckats fåtill på hela sommaren, och som nästan uteblev även igår, gick av stapeln. Hela dagen var jag på uselt humör och sängen och något gamalt att kamouflera mig med var mycket lockande. Lyckligtvis föll jag inte till föga för den drivkraften, det fanns en annan som var starkare. Första tre km var landsväg ner till "spåret" för lite "terränglöpning". Blev lite yr i huvudet då det krävdes fem varv för att lägga ytterligare 12,5 km till de redan avverkade. Sista dryga 5 km sprang jag med händerna fulla av något som jag trodde var Karl-Johan svamp, börjar visst få lite svamp hybris, till ingen nytta. Hann dock fantisera om några välsmakande risotti som säkert gav mig lite extra benstyrka. Trots kuperat lyckades jag snitta "under" 5 min tempo och det höll passet ut. 1 h 39 min blev slut tiden vilket är helt acceptabel men smärtan i höfter och knän som kommer redan efter dryga milen köper jag inte, it needs to go away, far away! Skall snart springa 54 k! 22 dagar.

Ras på semesterdagsbörsen

Vilodagen infaller ibland på annan veckodag än söndag idag var ett sådant tillfälle. När den tillbringas i en kär väns soliga trädgård är den extra rogivande. Barnen sken ikapp med solen när de upptäckte att det utöver efterlängtad lekkamrat fanns en kanin i trädgården. Mamma blev dock lite orolig och rädd för att barnens önskelista nu kommer domineras av KANIN, KANIN och KANIN. Prinsesskrona, rosettdiadem och rosetthårspänne kändes helt plötsligt mycket angeläget att tillmötesgå. Likaså gungställning som ju trots allt är bajs, kiss och matningsfri.

Eftersom det varit vilodag idag var det träningsdag igår. Blev ett blåsigt brickpass med 30 km cykel och en sadel i acceptabel position. Blev lite extra adrenalin när jag trampade på i över 40km/h och blev omkörd av en buss på landsväg utan vägren! Minutrarna efter kom en ambulans och körde förbi och jag sände en tacksamhetenstanke till något där ute att den inte var till mig. Väl tillbaka i växlingsområdet insåg jag att tiden var knapp, släktmiddagen var bara minutrar bort så jag fick nöja mig med 3km löpning.

Har en stegrande ångest över att sommaren innehållt på tok för korta löppass, dagarna fram till den 5:e september är få och dygnets timmar är endast 24. Dessa 24 skall från och med måndag även räcka till lönearbete! Ops

Surt sa mamman om humöret

Jag och min äldsta dotter har idag haft en battle idag, vem kan sura mest och längst. Blev dött lopp, hoppas vi kan tävla i en annan gren i morgon. Hade jag vetat att en dag på nöjespark skulle resultera i mardrömsdrömmande barn, värkande kropp och illamående hade jag nog valt museé istället, eller? Det som under dagen kunde få mungiporna att dras upp på den yngre av de två sura damerna var tankar på något grönt, mjukt och lurvigt.

Jag försökte råda bot på min grinighet genom ett träningspass, slutresultatet blev väl okej men även träningspasset bjöd på en del moments of  bitching. Kände egentligen inte för att träna alls idag, hade hellre gjort som Greta och gömt mig under täcket, men erfarenhet har andå givit mig några visdomar och en av dem är att enda hoppet att häva en försurning och komma upp, om inte till basisknivå så, åtminstonne till neutralnivå är att frigöra lite endorfiner.


Lekte triathlet/murare även idag och beslutade mig för ett brickpass, började bra. Solen sken, vägarna var tomma från övriga trafikanter och trots några turer förmånga i bergbanan igår fick jag upp en hyfsad fart. Så efter 15 km hände något, sadel intog "take off" position och jag befann mig på en lånecykel som saknade verktyg! Harangerna av många långa icke barnvänliga ord avlöste varandra under de 13 kilometrarna som återstod för att ta mig hem. Kan nu i efterhand se det positiva som situationen erbjöd, jag fick pröva en ny cykelsittarställning, en jag ej rekommenderar samt mycket stående cykling.

När jag lugnat mig något och kört lite acceptans tänkande träffar jag på unga icke trafikregelskunninga små damer. De befinner sig på varsin sida av landsvägen, de vänder sig och och ser mig, visar inga tecken på att de tänker ändra positioner varpå jag siktar in mig på att köra mellan dem. Då kommer flickan som kör på rätt sida på att hon nog skall vara lite rebellisk och byta sida. Lyckades undvika en crasch men kunde naturligtvis inte avstå från att ge de båda flickorna några goda råd, kanske inte i den mest pedagogiska av tonlägen dock.

Väl hemma bytta jag då som sig bör under ett brickpass till löpardojor, bytte aktivitet på Garmin och sprang iväg. Kände mig nöjd över att det kändes relativt lätt att springa, även denna känsla grusades dock snart av två lite äldre flickor till häst som befann sig i min väg. Jag blev ombedd att stanna så de kunde parkera hästarna på ett sådant sätt att de inte skulle sparka mig. Omtänksamt men för er alla som brukar springa så vet ni att har man fått in ett flyt är inte "halt" det man mest längtar efter att bli uppmanad till. Lyckades komma igång igen men emellanåt gick det tugnt. Blev 7 km i 4.30 tempo vilket jag ger G till. Det bästa var när jag sprang i mål och möttes av kranskullorna som sedan villigt delade mitt vatten med mig.

Kantarell orientering

Regnet det bara öste ner..... så på förmiddagen åkte bak attiraljerna fram och tre generationer tjejer stökade runt i köket. Resultatet blev två plåtar bullar och en plåt italienska skorpor som senare under dagen när det vankades ytterligare bak förvandlades till en plåt med kolbitar, mamma blev mycket sugen på en kast med liten skorpa där målet var att kasta så långt åt helvete som möjligt. Men jag avstod!

Dagens träningspass bestod av löpning i varierande terräng. Jag är inte mycket till svampplockare men nu vet jag hur jag skall bära mig åt för att hitta svamp, springa på dem helt enkelt. Jag hade mina föraningar om att ett pass med skogslöpning säkert skulle bjuda på en och annan herr Kantarell så jag stoppade på mig en plastpåse.

Uppskattningsvis tog det fyra minuter innan skor och sockar var genom blöta, jag har ju varit van vid Stockholms stäppen där gräset knastrat under sulorna så det blöta och kalla överraskade mig (har förnekat de senstaste dagarnas väder mycket effektivt tydligen). Skogslöpning är en utmaning som heter duga men titt som tätt blev jag rikligt belönad och när efterarbetet var gjort blev sultatet nån liter förväldakantareller. Efter 40 minuter hade jag trampat snett åtskilliga gånger och närapå blivit fäld minst lika många så eftersom jag inte har benbrott högst upp på önskelistan bytte jag terräng. Ett par km landsvägslöpning för att sedan springa motionsspår, eller något som en gång i tiden varit ett motionsspår. Lokalbefolkningen verkar inte vara speciellt flitiga i spåret då gräs tagit spåret i besittning på sina ställen. Jag hade tänkt mig ett ordentligt långt pass idag men 90 minuter var så länge som jag kunde uthärda mina värkande ben. Tur att det börjar en ny vecka i morgon som jag kan späcka med fysisk aktivitet.

Östhalla triathlon

Denna dag när mina mer ambitiösa träningskamrater körde Ironman distans i Kalmar vigde jag min tid åt Världspremiären för Östhalla triathlon, det var glest bland anmälningarna men arrangören hoppades på fler anmälningar vid starten som gick vid Geneviken. En efteranmälan gjordes här har vi den deltagaren:

Efter 32 minuters simning i konstgjord sjö skedde första växlingen, var dock bara en av deltagarna som växlade till rätt fordon. Pojken på bilden har inte så stor erfarenhet av triathlon och växlade till bil. Därmed blev han diskvalifiserad. Då återstod bara en tävlande! Denna enda var jag. Jag var nöjd med växlingen och fick bra fart på cykeln trots att det var den gamla extra tunga, vilket kändes i motvinden. Distansen var sedan tidigare okänd men kallas nu för en västgötsk sprint. uppskattningsvis 1400 m simning, 21.5 km cykling som avklarades i en snitt hastighet av 33 km/h. Växling nummer två skedde på huvudarenan Ötshalla all inclusive. sedan tog 5000 m löpning vid, första tusingen gick på 4.13 de följande på 4.19, 4.22, 4.38 och avslutningsvisn 4.24. Jag gick in som segrare och möttes av världens undebaraste supportrar som bjöd på lördagsgodis. Seger tiden blev 1 h och 33 minuter och mina kompisar har många timmar kvar. Jag är nöjd med premiären men hoppas på bättre uppslutning vid nästa års upplaga. Skall jobba lite på marknadsföringen. Tävlingens maskott ser ni på bilden!

traspassing

Började morgonen med lite olagligheter. Inte att ställa klockan och kliva upp innan man behöver, vilket dock vissa skulle betrakta som olagligt. Måste erkänna att jag var sugen att ligga kvar i sängen men konstaterade att en timma till i sängen med sprängfylld blåsa inte skulle kännas speciellt tillfredsställande senasre idag när jag tillbringat hela dagen i bil. Därför klev jag upp med stela vader, sprang ner till Hässelby IP och smet in genom den låsta grinden. Det fanns ytterligare en morgon intervallare och en vaktmästare på området och pulsen steg några snäpp utan att jag ens påbörjat första intervallen. Kändes lite spännande och jag undrade om någon skulle  avhysa mig. Ok uppvärmningen var avklarad, pulsen i stegring då var det bara att sätta igång.

Andra intervallen var den snabbaste höll 3.06 tempo, sen satte gårdagens två glas vin in och resterande intervaller hade ett snitt tempo på 3.25. Den värsta var nummer fem sen blev det fler på avklarade kontot än återstående kontot, upplyftande på nåt sätt. Vaktmästaren höll fortfarande på att måla vita streck i gräset när jag jogga hem för en frukost på altanen.

Nu sitter jag på en annan altan 40 mil bort från där brottet begicks, nöjd över att jag klev upp när klockan ringde. Maten är på ingående och jag instämmer i Gretas kommentar när vi klev ur bilen på Östhalla "Nu är vi hos mormor, det är semester och det är så härligt"

Another brick in the wall

Var så laddad efter gårdagens träningspass så 12 timmar senare var jag på gång igen. För andra gången på en vecka ställde jag klockan men vaknade innan den. Som ett barn på julafton! Dax för årets första brickpass, har inget med det fina murar hantverket att göra, utan triathleter säger så när det kört cykel följt av löpning. Känns lite coolt och jag kan för en stund känna mig som ett proffs. Började med 34 km på cykel, fick äta upp den frågande blick som jag gav  Erika häromdagen när hon sa att hon fick ont i baken av att cykla. Måste ha ömsat skinn eller något, läderhudsrumpan som inte kände ett dyft under Vättern är nu känslig som den på en baby. Så går det när man skolkar från valda delar av träningen. Löpningen kändes bra, tog inte så många meter innan jag kunde räta på ryggen och springa upprätt. Lustigt hur långsamt det känns som man springer när man just suttit på en cykel. Kändes bra att dagens träning hade minimal inverkan på familytime.

Resten av dag var semester, sol, bad, grill och vänner! Kind of perfect.

Barfota utan strumpor med skor......

Idag var det familjehäng med extended family i Ålsten. Molnen jäckade oss, höll sig på avstånd så länge vi  befann oss på behörigt avstånd till stranden men var oss i hasorna från det att vi gick hemifrån till dess vi kom tillbaka. Kanske var det för att ge mig sinnes frid som de gjorde oss sällskap, nu behövde jag bara oroa mig för att barnens flytetöj av någon anledning skulle sluta att fylla sin funktion och inte bekymra mig så mycket för de farliga men härliga sjukdomsframkallande solstrålarna, faktor 30 och moln känns ganska tryggt.

Sen var det dax för lite "egentid", lämnade av familjen och drog till Hellas, relativt smärtfritt enkom 35 minuter koldioxidproduktion. Flera av mina träningskamrater laddar för en Ironman i Kalmar på lördag, hade varit kul att vara en av dem..... Kalmar finns väl kvar nästa år? Simningen har nått Tibet, eller kanske inte riktigt. Befinner mig på en platå men inte på en av världens högsta tyvärr. Dagens träning bestod av lite teknik, fartlek och att ta sig genom "liksundet" utan att gå på grund eller som namnet låter förstå: stöta på lik. Klarade mig lyckligtvis från det sistnämnda, även om sjögräs och slemklädda stenar kan vara nog så obehagligt. Efter 68 minuter var det dax att svida om och ge sig ut i löpspåret. Jag började med fem km i barfota skorna, det var en härligkänsla men jag våga mig inte på mer än fem km första gången, bytte skor och sprang drygt tre till. En lite lagom kort löpning, jag kände mig pigg och full av energi när jag satte mig i bilen. Höll 4.49 tempo och det kändes som jag kunde hållt det många km till. Härligt att avsluta med en positiv känsla.Är redan sugen på nästa träningspass som måste bli cykel-löpning, har inte rovat dte än i år och Stockholm tri närmar sig ack så fort, rädd att jag inte komme hålla fjolårets tid! Hemska tanke.