Konvalecens

Börjar så smått återvända till jordelivet. Det som till en början verkade vara en streptokockinfektion light utan symptom smällde till med full kraft i fredags. Har svårt att minnas när jag senast var så sänkt. Tal, syn och hörsel var utslagna (bara en aning överdrivet) tyvärr var inte tankeverksamheten det. Det var många långa självmönkandetankar, ett gäng katastroftankar och så försökte jag mig på en och annan positiv variant också. De olika kategorierna var mer eller mindre framgångsrika.

Under lördagen var jag fri från frossa, svettningar och ledvärk. Halsen liknade fortfarande en rödflygsvamp, vilket var ett steg i rätt riktning då vitflugsvamp var den korrekta liknelsen kvällen innan. Var dock tydligt att alla former av fysiskträning var uteslutna resten av den här veckan. För att träna tävlingsnerverna blev det flera parti "princess yatzy". Som den goda moder jag är  besparade jag min motspelare det faktum att jag utklassat henne varje gång, nöjde mig med att verbalisera det en gång.

Söndag, nu är det mentalträning på högnivå. "Jag kommer inte bli galen, tvångsvårdas och genomgå ECT bara för att jag inte tränat på tre dagar". "Om vi går i mål nästa måndag är inte kopplat till den här veckans träning utan hela sommarensträning" "Vila är också viktigt för en god prestation" osv osv Har aktivt undvikit att läsa om andras ÖtillÖ generalrepetitioner och tänker att den här helgen har alla tagit en paus.

Min äldsta dotter verkar dock ta min träningspaus hårdare än jag själv. När jag idag bad henne att gå och hämta en sak åt mig fick jag till svar "Gör det själv mamma, man blir starkare av varje sak man gör, dina ben, dina armar och dina händer blir starkare om du går och hämtar den själv". Minsann!

Det tydligaste tecknet på att den fysiska aktiviteten gått på sparlåga de senaste dagarna är att jag, vid måltiderna, inte klarar att få i mig mina vanliga grovarbetarportioner, snarare något i likhet med vad viktväktarviktor äter.

Att tävla i lag har sina fördelar, men en nackdel. Någon annan är beroende av mig och mitt fysiska och såklart mentala tillstånd när vi står på startlinjen. Därför kändes det skönt att höra att min teammate givit sig hän och njutit av en 40-års skiva igår. Vi kommer vara taggade, laddade, nervösa och lyckliga när vi om en vecka anländer till Seglarhotellet i Sandhamn.

www.otillo.se