Det tog sig mot slutet

Hade kanske världens bästa AW i fredags, efter fem dagars abstinens var det underbart att åter uppleva kicken av endorfiner efter en blött besök i källaren. Körde ett tröskelpass på trainern och kollade Bollibompa medan min dotter, med en min som som visade på aversion, undrade varför jag blunda ibland och var så himla blöt. Efter en tids "out of shape" är det relativt enkelt att komma upp i hög puls, kan man ju med lite god vilja se som något positivt. Så har det inte varit helt bortkastat.

Av någon anledning hade inte min kropp lust att dra nytta av möjligheten till sovmorgon och lördagen började redan 7.30, men det var åtminstone efter en natt med noll uppvaknanden. Lördagen bedrevs delvis med en febril jakt efter de rätta skruvarna för att totalsäkra mina TRX men det var bortkastade timmar. På ett sk byggvarohus där de anställda bär röda skjortor frågade jag om hjälp. Troligen trodde de att jag var icke läskunning för deras hjälp bestod i att läsa högt för mig från informationsskyltarna på skruv avdelningen. Pust. Som tur var hade jag trevligt sällskap av E som skrev "kom ihåg"-listor och sjöng "happy birthday" för full hals. Jag chansade på att TRX:en skulle hålla för ett pass till så det blev lördagens träning.

Sköna Söndag bjöd inte på någon "det är bra, det är fint kniiiiip med stjärten" men däremot 70 minuters pass på trainern, grillad lunch, en skräck timma i pulka backen där det endast var tack vare någon högre makt som ingen skadades alvarligt. Avslutningsvis ett skönt simpass i Vårby. Tur att det är någon träning som verkar ge frukt när det råder stiltje på så många andra plan. Mot sängen och en dag av VAB.

och på fjärde dagen....

..höll hon på att bli galen. Som den sinnes svaga människa jag är är jag mycket känslig för att bli utan min drog. det har förödande konsekvenser för mitt tålamod som nu har storleken av en ärta i motsats till storleken som innehållet i mina bihålor har tagit. Min koncentration har störts av att det varit hetsiga diskussioner mellan psykiatrikern på min vänstra axel och allmänläkaren som håller till på den högra hela dagen. Psykiatrikern har med rätta hävdat vikten av compliance, att ta sin drog och hålla den psykiska hälsan i balans. Allmänläkaren har å sin sida poängterat att det kan bli en mycket mer långdragen både bihåleinflamation och hosta om kroppen utsätts för fysisk träning. Senare på kvällen la även min dotter sig i diskussionen. "Mamma du skall inte träna när du låter så där. Du kan hosta i bassängen och smittan sprider sig och andra blir sjuka. Jag tycker du skall vila istället" uttalandet gjorde att Allmänläkaren gick segrande ur dagens diskussion och istället för ett simpass i Vårby blev det "Den fula ankungen" i sängen.

Dagen har dock innehållit andra små prövningar för mitt för tillfället minimalistiska tålamod. Mellan dagishämtning och simskolestart finns inte oceaner av tid och när det inte bara är en måltid som skall intas utan  långdragna toalett besök skall utföras och skor sitter fel stiger kortisol nivåerna. När vi så parkerade bilen hade vi 13 minuter på oss och skulle hinna. För att slippa oron över andras förmåga att köra bil fick tjejerna sitta kvar i bilen medan jag löste p-biljett. De 13 minuterna vi hade till godo försvann i väntan på att köpa biljett. Tre personer framför i kön och drygt TVÅ minuter för varje biljett köp. Hur är det möjligt? Min teori, folk orkar inte vänta på att köpa biljett varpå p-vakterna får möjligheten att skriva ut fler böter. När jag efter tio minuter återvänder till bilen har den ena somnat och den andra tagit av sig skorna, ok några djupa andetag och en halvsovande tjej på ena armen och en trulig i den andra handen anlände vi till omklädningsrummet endast bara tio minuter sena. Väl ombytta och inne i simhallen skall föremålet för simträningen inte delta då hon inte accepterade att det bara var tränare av manligt kön på plats i bassängen. Plus, misstänkerjag,  att hon hellre ville leka i äventyrspoolen med lillasyrran, vilket dock inte blev fallet. Inte för lillasyster heller då den var avstängd med skrikande svart/gula plastband. Å vad jag i bland hade velat ha en liten kula att stirra in i för att åtminstone få lite koll på vad som komma skall. Hade varit mer hälsofrämjande att i godan ro intagit en gemensam middag. Kompenserade med att dela på en stor skål fruksallad när vi kom hem.

Kanske skall tillfredsställa även psykiatrikern lite grann genom att gå ner och känna om TRX:en sitter stabilt i taket.

Prova någonting nytt

Ibland står det så på mitt träningsschema "prova någonting nytt" det bestämde jag mig för att göra idag. Vet inte riktigt om det nya jag prova är det Magnus har i åtanke när han skriver den där raden. Jag har varit förkyld några dagar hade hoppats på att vakna fräsch idag men kände mig fortfarande lite out of shape så att säga. Men för hus- och sinnesfriden skull var jag tvungen att agera. Satte mig på trainern, insåg snabbt att ett tröskelpass som stod på agendan vore dumdristigt. Så jag bestämde mig för att att träna mig på att köra lugnt, bestämde mig för att aldrig gå över 70% av max puls och att aldrig komma under 90 i kadens. Under omständigheterna ett optimalt träningspass.

Tålamodspåsen var påfylld och det gick relativt smärtfritt att klä och få ut barnen i snön. Vi lyckades med gemensamma krafter tömma trädgården på snö och få till en lite farbror på altanen.

Eftersom förmiddagens pass höjde mitt välbefinnande och inte förvärrade några förkylningssymptom bestämde jag för att lämna en förort för en annan och simma en stund. Ett skönt pass med ett för mig nytt innehåll, "Dr Larsson kapillär cirkus" en övning för att just öka kapillär tätheten vilket man, som Micke förklarade, gör genom duration, statisk träning och begränsad andning. Han hade lite snyggare ordval. Vi gjorde tyvärr bara ett varv men det varvet såg ut så här:  25m m 7 taktsandning, 200m snabbt uppdirekt för 30 sek statisk "armhävning" 3x25 med minsta möjliga antal andningar. Tur att det inte var någon femtia på tid i dag!

MR och uppför trappan

Äntligen var det dags för att bekräfta eller dementera om det onda i benet är en stressfraktur eller ej. Vet dock inte vad alternativet skulle vara, en ailen? När jag la mig på britsen, benen spändes fast och jag fick instruktionen att ligga så still jag bara kan i 15 minuter tänkte jag ”Kommer inte bli några problem, får man somna? Borde gå på MR varje dag och få möjlighet till en power nap” Detta var innan mannen med maskinen sa ”Här får du hörselkåpor, det kommer låta som en byggarbetsplats här inne. Du kan få lite radio som sällskap, har du någon favorit kanal” Jag svarade självklart att jag ville ha P1, hade tyvärr inte koll på radiotablån.

Mannen lämnar rummet och helvetet brakar löst. Var ganska övertygad om att rummet snart skulle invaderas av en pikéstyrka med full skyddsmundering, eller att jag faktiskt hade nåt järnskrot i kroppen någonstans som satt maskinen ur spel. Inget av detta hände istället fick jag efter en stund sällskap av radiopsykologen. Radiopsykolog och huliganbråk! Jag somnade inte.

Låg istället där och tänkte på de amerikanska männen med ADHD som av olika anledningar inte kunde delta i uppföljningarna av de studier som de ingått i som barn. Anledningen var att uppföljningen innehöll Magnetkameramoment och en stor del av ovan nämnda klientel hade för kraftiga kroppshyddor för att få plats i kameran men ännu värre är att en stor andel av dem har skrot i kroppen som ett resultat av att de tagit emot kulor, vapen kulor och därför inte kan magnetröntgas. Själv behövde jag bara ta av mig koftan med metallknappar.

Nu är det bara att vänta och vänta, första februari har jag återbesökstid!

Igår torsdag var det fulltecknat schema. Simträning för både mig och Greta. Jag kände mig dock lite tveksam till om det skulle bli något av min träning med tanke på det något täppta näsan. Men efter 45 minuter på ett ”föräldrarådsmöte” på dagis behövde jag verkligen få utlopp för en och annan känsla, däribland frustration. Så det blev Vårby.

Ännu ett roligt pass, och jag tror att Marikas analys förra veckan var korrekt. Det var inte vatten nivån som gjorde att det kändes lättsimmat förra torsdagen utan jag har något tagit ett steg upp för trappan. För tredje passet i rad förbättra jag min tid på 50 meter. Nytt PB 38.1, åter igen kanske inte så viktigt med de där korta muskelfibrerna när man planerar att ta sig igenom en Iron Man men kul ändå. Det där PB:et föregicks av 9x50m progressivt, kunde inte simma nog så långsamt på de första, men klarade nog uppgiften hyfsat ändå. Så var det lite andningskontroll, truckar fart och annat matnyttigt. Fick dock i mig lite för mycket av Vårby vattnet och ett lätt illamående ackompanjerade mig fram till idag.

TGIF

träning med livet som insats

Igår var det min födelsedag och jag fick faktiskt födelsedagskänsla alá barndom. Vaknade av att Greta kom och kröp ned. Låg och slets mellan att masa mig upp på toaletten eller försöka somna om. Då hörde jag hur det prasslade ute i köket och jag förstod att något var på gång. Jag hörde hur Filippo väckte först Edith och sen kom in och hämtade Greta. Jag låg där, med en blåsa som höll på att sprängas, förväntans full och sovräv  (Stora skillnaden mor barndomen var att jag somnat, tidigare än vanligt, kvällen innan.) när tre skönsjungande älsklingar med ljus och present kom in i rummet. G tyckte lite synd om mig som bara fick en present, men det var en bra en. Något som kommer göra mitt lilla gym ännu mer exklusivt och mer lockande för presentgivaren. Från och med nu kommer det vankas bättre underhållning när svetten skall produceras.

Två dagar tidigare fick jag en annan bra present, det var under ett simpass med Human Ambition. Passet såg ut som följer: 350 uv, teknik u-båt (hakan i vattnet och armtag helt under vatten, 8x25 progressivt 1-4, teknik hållning glida 3 sek på vart tredje, 4x50 progressivt 1:a oklar tid 44.5, 40.7 och 38.9 PB!, teknik tajming vrida höften och skjuta ifrån, 2x100 progressivt, teknik koordination repris på armtag, avsluta med "ideal 200-hundring" 1.45.6-1.40.5=3.26.1. Om du läste noga kunde du hitta presenten i texten ovan! Japps ett nytt PB på 50 m, den här gången med start i vattnet! Nu kan man ju undra vad jag skall med en massa nya PB på 50 meter att göra när det är långdistans som står på schemat i sommar. Men det där tävlingsinstinktsblodet pumpar konstant runt i mitt system och det är så härligt att bli snabbare även om det bara är på 50 meter.

I den här familjen har vi inte helt hundra kunskaper om hemmabygge och olika byggmaterial, vem vet väl skillnaden på betong och lättbetong? Nu vet VI, med lätt betong sitter inte den stora tunga kroken kvar i taket när man använder TRX. Inte ens om man är fem år och väger bomull. Skam den som ger sig vi köpte en tjockare krok som fyller ut hålet lite bättre, i väntan på att vi inhandlat rätt typ av skruv är det bara mamman i familjen, som på egen risk, får använda den delen av gymet. Jag är noga med att inte ha några känsliga delar rakt  under kroken, ut i fall att. Dagens träning var ett styrkepass, planen var att likt i går köra ett pass på trainern men då jag fick en liten förkylning i födelsedagspresent så tänkte jag leva upp till min nya ålder och moget avstå ett hårt pass idag.

Gårdagens pass var kul 2 min max med 3 min aktiv vila, mot slutet av passet var krampen i vaderna ack så nära men bara nära. Lyckades snitta en bit över 100 i kadens och puls runt 85% av max under intervallerna. Härligt svettigt pass som var min present till mig själv.

Så ett litet klipp från dagens middag. Jag berättade om en patient jag träffat en gång som hade mycket tics. Greta hade inte förstått att det var en patient och fråga mig "Tycker du om honom mamma" varpå jag svarar ja. Hon funderar lite och frågar sen "Vem tycker du om mest, honom eller pappa?" Jag försökte förklara att han var en patient. "Ja ha! är han sjuk?", frågar Greta. Ja det kan man säga svarar jag, han hade en diagnos som heter Touretts. "Ja ha jag förstår då skall han opereras" sammanfattar lilla damen.

9 i handikapp

Fredag den 13:de, valde helt fel lunch ställe, missa pendeln med tjugo hundradelar, parkeringsbiljetten fastna i automaten så jag var tvungen att köpa två och sen glömde jag lyfta in foten i bilen innan jag drog igen dörren. Många bäckar små.....

Roligaste passet hittills var gårdagens simning i Spring Village. Stationsträning i ruskigt kallt vatten. Först ut efter uppvärmningen var "simgolf", 50 så snabbt som möjligt med så få armtag som möjligt. Fyra olika försök, truckarfart, extra höft, catch-up och snabb. Mitt bästa resultat var på catch-up 30 armtag och 48 sekunder, nästbästa var gången innan 38 armtag och 43 sek. Övriga stationer, benspark, andning 3,2,0 och Longboat-olika övningar för att glida. Avslutningsvis lagkamp, var sin 50:a blev nytt PB 39.4 men det var start från pall så.......

Fredagen den 13:de var dagen då jag debuterade i grenen vattenlöpning, försökte först i stora bassängen men det var omöjligt, det var som att springa på blankis täckt av pudersnö. Så jag gjorde mig inpopulär och sprang runt i simskolepoolen, det var inga kaffekokande simskolebarn i bassängen men dock fredagslediga barn och föräldrar. 10x1min max med 2 minuter lugnt, vilan kändes väldigt lång så jag karvade bort lite av den och klistrade det till intervallen istället. För att få lite puls avsluta jag med 400 m frisim. Vattenlöpning kommer inte hamna på min tio i topp i kategorin "roligaste träningsformerna".

Rolig är däremot min dotter som har mycket höga tankar om sin mammas kognitiva kapacitet. I bilen lyssna vi på musik, sången skedde på engelska och Greta tyckte att jag skulle simultantolka "Mamma kan du sjunga på svenska samtidigt som dom sjunger på engelska så jag förstår!"

Varken bu eller bä och väntan är lång

Började dagen med att detalj studera tunnelbanans blå-linje, gjorde resan t-centralen - solna c två gånger och lika många gånger i motsatt riktning. Men innan dess tog jag pendeln till stan och registrera mig på den kurs som jag skulle studera hela för- och eftermiddagen. Uppskattningsvis var jag inne hos dr sigurdsson i två minuter, den tid det tog för honom att klämma till min ömmapunkt och skriva en remiss till röntgen. En röntgen som naturligtvis nada. Nu är det löp- och hopp förbud i väntan på MR som tar 7-10 dagar. Återbesök till Dr himself skall ske 7-10 dagar efter MR vilket i bästa fall ger mig ett svar om två veckor och i värsta fall tre veckor. Fick fram mina Idrottsmedicinsböcker (kändes bra att den litterauren inte köpts helt i onödan), stressfraktur på Tibia behöver ca fyra löpfria veckor för att läka, så när hela proceduren är klar har det gått fyra veckor och skadan läkt! Just nu känns det lika evighetslångt som den där kvarten kändes idag när jag missat en pendel och väntade på nästa, men är ändå överkomligt och IM kan fortfarande bli verklighet. Även om min plan var "fokus löpning" hela vägen fram till Kalmar, känns som det är där det finns mest att göra och mest att vinna, eller fanns.

Kände att det behövdes ett ordentligt plåster på såret, eller snarare ett gigantiskt bandage, så vi har boka en resa till mycket sydligare breddgrader. Greta och Edith tömde sina spargrisar så då var saken klar, de ville bjuda oss på det. För att kunna genomföra denna resa måste ALLA ha giltiga pass varpå några timmar av kvällen gick till det. Helt plötsligt var klockan 22 och för sent för ett pass på trainern, för ta igen det i morgon.

konkurrensen hårdnar

Det senaste tillskottet i hemmagymet är eftertraktat av alla.

 Eftersom det var MIN julklapp har jag med gott samvete infört regeln: alla får använda den om jag vill ha den är den min och inga kommentarer som "nu är det min tur" kommer accepteras. Jag antar att det kommer ta några träningspass innan man får in rätta knycken. Samtidigt är jag lite nervös att tanten på Bauhus inte riktigt hade koll när hon rekomenderade vilken upphängningsanordning som skulle säkra min träning. 

Helgen avslutades med en återförening med Human Ambition (två veckor sedan sist!) även om Kronoberg är fräschare så är Vårby så mycket roligare. Det var ett blandat pass, lite teknikövningar för att lära oss minska motståndet bland annat. Så var det 4x50 progressivt, en idealhundring, som blev negativ även idag. Fast det klart hade kanske varit bättre att få köra två gånger än hänga på kanten och bli kall, skall fundera på det till nästa gång. När jag stod i duschen efteråt slog det mig att det dröjer ända till påsk innan almanackan bjuder på några extra lediga dagar. Känns som en evighet! Greta tycker absolut att mamma och pappa skall prata med sina chefer och få lite semester 4 eller 6 veckor i Thailand är det som står på önskelistan.

Fokus i veckan har legat på att trampa trainer, simma och hoppas på att smärtan i smalbenet skulle försvinna. Det senaste två passen på trainerna var ett 75 minuterspass med insprängda intervaller 4x8 minuter och 2x4 minuter med puls 85-90 % övriga passet skulle ligga på 70-75% i puls. Det sistnämnda misslyckades låg lite för högt. Så var det ett 50 km max som fick ersätta löpning, marginellt bättre än sist.

I morgon har jag tid på Idrottskliniken, har mycket mindre ont och hoppas på en OK-stämpel i baken och  löpning på schemat återinfört.

overkligt var ordet

I söndags var jag nöjd med starten av det nya året och det faktum att jag skulle börja springa. Men jag hann inte längre än till tanken. Igår satt jag färdigklädd i bilen på väg hem från jobbet och tänkte, eller tänkte var väl det sista jag gjorde mer instinktivt skulle jag stanna vid Mossen och köra en 5000-ing max. Ignorerade duktigt det där som känns i smalbenet. Men när jag satt där i bilen ringde coachen som på studs strök all löpning från mitt schema och förordade en magnetröntgen å det snaraste. Jag har själv tänkt tanken "stressfraktur" men inte sagt det högt, nu gjorde någon annan det. Eller rättare sagt, en MR för att utesluta stressfraktur. Efter att jag fått en tid på Idrottskliniken kändes det plötsligt som smärtan försvann, tyvärr bara tillfälligt. Effektiv men kortvarig placebo.

När jag kom hem tidigt i träningskläder osvettig tittade familjen konstigt på mig. En timma senare var jag genomblöt av svett. Det blev 2x(10x70/20sek) plus 10 min uv och 10 nedvarvning på trainern istället.

Upptäckte till min glädje att Kronobergsbadet är färdig fixat och slog upp dörrarna i går. Så 6.30 stod jag och hängde på låset tillsammans med simhatts tanterna i morses. Det fanns inte tillstymmelse till ammoniak lukt, inga ruttna frukter i papperskorgen och golvet var så rent och fint att flip-flops var uteslutet. När jag granskade bassängbotten under 400m uv kunde jag inte se ett endaste hårstrå. Kände mig ganska säker på att jag skulle överleva en eventuell kallsup. Förutom uppvärmning avverkade jag 12x25 m andning 3,2,1 följt av 50x25 m med start på 35 och slutligen en maxad 100-ing, 2050m på 50 minuter var en skön start på dagen. Till och med lukten på huden var så mycket fräschare än den vanliga postswim lukten.

Det tänkta styrkepasset i kväll fick utgå till förmån för en energikrävande preteenagefight med min femåring. När det hela lagt sig informerade hon om vissa saker hade hon inte gjort med mening, men att hom kallde mig dumskalle det var med mening. "Jag tänkte att nu skall jag säga dumskalle och så gjorde jag det" Lilla syster försspråkade försoning medan storasyster försökte förhandla "Du måste lova mig en av följande saker om vi skall bli vänner. Antingen pratar du med din chef och säger att du inte skall jobba eller så köper du en katt till mig" Vi lyckades få till ett kramkalas och ett oändligt antal förlåt från alla håll efter att vi enats om att hennes krav inte var möjliga men att vi kanske kunde fundera på om vi inte skulle ta och åka på semester snart.

soffhängande simskoleskolkare

Från och med idag kan jag bara bli mer aktiv. Inledde det nya året med en mycket fysiskt inaktiv dag. Hade simträning inplanerad klockan ett, men med fyra timmars sömn i kroppen kändes det inte som kroppen skulle vara betjänt och stärkt av två timmar i poolen. Ångesten satte dock in när klockan passerat den tidpunkt som jag senast skulle behövt ge mig av för att delta.

Blev en mycket speciell inledning på det nya året. Att ta del av diverse människoöden hör till vardagen för mig och är något som jag värdesätter i livet men att få ta del av ens vänners erfarenheten och livsöden är ännu större. Vissa saker kände jag till medan andra delar var okända. Plötsligt kändes det futtigt att ha ångest över ett missat träningspass. Hade nära till tårar flera gånger under dagen men skratten var ändå de som tog överhand. Tack!

Sista dagen på året var en strålande dag på många sätt, vädermässigt, träningsschemamässigt, löpmässigt och middagsmässigt. Det nya träningsschemat innehåller "riktig" löpning, jag är färdig skolad. Eller åtminstone tillräckligt skolad för att börja springa längre distanser. Känns som evigheter sedan sist. Hässelbyloppet var nog min senaste mil men nu är det dax igen, tjoho. Känns dock overkligt att jag skall kunna göra det med den nya tekniken. Tekniken håller dock vad den lovar nämligen att det skall vara möjligt att springa på halt underlag utan att "slira" runt. Gjorde mina intervaller med sällskap av min "metronome app" 102, 96 och 91 vad kadenserna som gällde. Enda smolket i bägaren är den där smärtan i vaden/smalbenet. Den har du spridit sig till vaden, stödstrumpor till trots.

Efter avslutat träningspass började gästerna droppa in, vissa av oss ägnade oss i stor utsträckning till kökstjänstgöring medan andra barnpassade och resten, som sig bör på en fest, minglade. Tillställningen blev en uppgraderad version av fjolårets nyårstillställning. Vilket även påverkade tiden för sänggående som så här i efterhand kanske borde tidigarelagts. 04.00 är inte en tid värdig för en 35-plusare med morgonpigga barn.

Ett härligt, innehållsrikt, givande år fullt av nya erfarenheter avslutades med en dito helg.