Hur skall man sammanfatta de senaste 48 timmarn? Fantastiskt roligt, fantastiskt vackert, fantastiskt jobbigt, fantastiskt smärtsamt och fantastiskt fantastikst. För att göra det lite mer detaljerat börjar vi med söndag fjärde september: Jag hade en date med Erika i Ålsten för att ta 12:an kl 10.30 i söndags. När jag parkera bilen hos syrran kom jag på att det var en enda sak som jag lovat ta med till den gemensamma, obligatoriska utrustningen och det enda som jag inte kommit ihåg att stoppa ner. En visselpipa, då är det skönt att ha en storasyster med många flytvästar, en som numera saknar visselpipa. Sen trodde jag att Erika skulle missa spårvagnen, det började närma sig sekunder tills den skulle gå. Det visa sig att jag är dålig på Ålstens geografi och speciellt Nockebybanans hållplatser, hon var redan på vagnen. Från slussen fick vi lift av tre andra taggade ö till ö:are.
På båten ut var det mycket taktik, utrustnings snack, klippa? Hur mycket? Hur många gel i väskan? Vad skall vi äte och inte äta? Sen jämfördes det tidigare prestationer och meriter. När jag fick frågan had ejag inte så mycket att komma med, men det sägs väl att en vaginal förlossning är som en mara så då har jag två marathon i min meritlista. Ett Lidingölopp, två os-distans triathlon står sig slätt i dessa kretsar.
Landstigning på Sandhamn
Så var det upp till bevis, hade vi all den obligatoriska utrustningen?
Innan den var gemensam genomgång kl 17 var vi nere och kollade in vart första simningen skulle äga rum. Respektingivande, blåsigt, vacker men faktsikt såg det kortare ut än vad jag trott.
Thomas Ogander och Fredrik Åstrom, team trio pekar ut riktningen
Landremsan till höger var slut målet för första simningen
Som middagssällskap had evi våra konkurrenter i team fresh water och sedemera segrare i damklassen, Annika Åström och Karin Edvinsson
194 fokuserade, nervösa amfibier stod och väntade på startskottet medan en helikopter hovra ovanför, det gjorde spänningen än mer påtaglig. Pang! Äntligen var vi iväg, löpningen ner till vattnet minns jag inte mycket av förutom att jag upprepade "Vi får inte gå ut för hårt" för risken för det var påtaglig. Vi var så grymt taggade, jag hade kommit ut ur min bubbla. Det sista av den spolades bort under första simningen som var helt magisk. Tillsammans med hundratals likasinnade i öppet vatten med långa vågor och ett fantastiskt ljus som ett resultat av den stigande solen, infann sig en känsla av enorm tillfredställelse. Mellan mina öron bredde ett gigantiskt leende ut sig. Mamma hade jag inte varit rädd för kallsupar skulle jag sjungit din halleluja moment sång.
När vi väl kom upp på land och kunde prata kvittra vi både jag och Erika, vi var omgivna av sammanbitna medtävlare. Gissar att en och annan blev lite provocerade av vår munterhet. Vi skuttade fram och njöt av stunden. Jag hade fasat lite för simningarna men det visade sig vara min styrka, som också gav mig styrka. Jag fick möjlighet att hämta mig och svalka mig med en klunk äkta bräckt vatten då och då. Så om vattenståndet i Östersjön blivit lägre senaste dygnet kan vara en av de skyldiga.
Min stora svaghet under loppet var min aversion mot gel, vilket ledde till att jag hade svårt att få i mig energi. Enda komplementet till gel var sportdryck, bananer, kanelbullar och en eller annan kopp buljong eller bit choklad. Mitt i loppet fanns en lång simning, 1400 m, mellan Mörtöklobb och Kvinnhomen. Det var öppet hav, vågorna mer än påtagliga och de kom nästan rakt emot oss. Temperaturen var lägre och vi var som klockan, vi simma och vi simma men kom inte frammåt. Halvvägs började jag må illa pga för lågt energi intag i kombination med fel energi intag. Hade tryckt i mig en gel med koffein, not my cup of tea. Jag började bli ordentligt kall och väl framme var det mödosamt att ta sig upp för den bergvägg (kan ha varit några klippor bara men upplevelsen var vägg!) som mötte oss. (Här var det många som tog slut visa det sig senare) Väl uppe blev vi erbjudna twix, Erika tryckte gladeligen i sig ett gäng medan jag kämpade i mig några tuggor. En svår avvägning måste få i mig för att häva illamåendet men allt som var sött gav mig kväljningar. Jag hann hämta mig innan det var dax för nästa simning, tyvärr hann jag inte få upp värmen så låren blev mer och mer likt stockar. Jag kvittrade inte riktigt lika mycket, kraxade mer.
Vi hade klarat de den första cut-offen med hyfsad marginal, 40 minuter. När den andra närmade sig var min brist på energi påtaglig och jag bad en bön om att nästa check-point skulle inhålla något salt, gärna lakrits. Kanske borde jag bli religiös för när vi kom till andra cut-offen kompletterades bananerna och gelen av Gott&Blandat. Vi hade klarat andra cut-offen med 30 minuters marginal och jag hade båda händerna fulla av lakrits, that saved my day! Nästa cut-off var bara två timmar bort och precis innan den långa löpningen. Vid det här laget hade vi slarvat bort ännu en kvart. När vi kom upp på Ornö hade vi 2 timmar och 5 minuter på oss att klara av en sträcka som utgav sig för att vara 18 km men var närmare en halv mara. Jag började den långa löpningen starkt och Erika hade sin enda lilla dipp, som tur var varade den bara nån km. Vi kalkylerade och hade koll på vilket tempo vi var tvugna att hålla för att greja den sista cut-offen. För mig blev den långa löpningen a pain in the thighs. Erika iklädde sig sin PT-roll och det var en ström av "kom igen", "tänk positivt", "nu springer vi", "Känns det bätter?" att svara nej på den frågan var inte tillåtet. Hur jävla provocerande det än må ha varit så var det vår räddning. Hade Erika dippat som jag hade det varit kört! Jag kan inte fatta att det var den här sträckan tillsammans med de två sista som vi var snabbast av alla tjejlag. När vi började närma oss sista check-point sprang vi om vår simcoach Micke och hans bihang Rickard. Rickard har ställt upp alla sex åren med olika partners men aldrig gått i mål. Så gissa om vi blev glada när vi såg dem och förstod att de skulle klara sista check-pointen. Det visade sig sen vara längre kvar än vi trott, vi klara den med SJU minuters marginal och här vändes min irritation till kärlek och jag var så tacksam mot min teammate som hade haft energi åt oss båda. Nu var vi ikapp engelskorna "Planet Riders" igen, dom hade simmat om oss och vi sprungit om dem genom hela loppet.
För mig var det en befrielse att få kasta mig i vattnet igen. Nu spelade det längre ingen roll hur lång tid vi tog på oss, VI HADE KLARAT DET. Men vi hade ju engelskorna mindre än minuter framför oss. Vid nästa vätske station fick vi lite pepp "Ta tanterna nu, de såg trötta ut". Erika var ostoppbar och verkade kunna springa en halvmara till, trots att hon pajat sitt knä. Så dök de upp framför oss under nästsista lite längre löpningen, de såg ut att gå. Vi kom om dem, med hjälp av stapplande, haltande trav. De bad oss sätta på te-kannan åt dem. Hade de gett upp eller försökte de lura oss? Nu återstod bara några korta simningar. Ganska dramatiska sådana då solen ersatts av en grå mörk himel och en tilltagande vind. Att ta sig upp på de hala klipporna, med döda lår och vågor som slog emot stenarna var allt annat än enkelt. Men så var vi äntligen framme på Utö och det återstod 2500 m, som visade sig vara 3500 m. Vi sprang och gick om vartannat, Erika ville gärna att vi skulle springa och jag försökte så gott det gick. När vi närmade oss upploppet var jag så jävla trött på att höra "Kom igen" så adrenalinet fick mig att spurta upp sista biten tyvärr höll det inte riktigt ända fram de sista stegen vet jag inte riktigt hur jag tog men jag tog dem. Vi gick i MÅL! Vi hade inte bara klarat det, vi hade tagit en PALL PLATS. Det var så omtumland. Kan inte sätta ord på känslan och vet inte vad jag tänkte, därför var det skönt att höra Filippos röst i telefonen som kunde verbalisera och berätta för mig vad som hänt de senaste timmarna. Det hade alltså hänt på riktigt. Som när jag var 20 och landade i Bangkok.
Några minuter efter målgång
Nu hade jag en merit som heter duga! prisutdelningen skulle börja en kvart efter vår målgång, ingen tid för dusch och ombyte. Tyvärr drog det ut på tiden vi hade både hunnit duscha och pilla oss i naveln innan det äntligen var dax.
Ord är överflödiga
Hur min kropp såg ut efter 15 timmar mer eller mindre täckt i neopren skall jag bespara omvärlden för att inte tala om lukten.
När jag några timmar senare låg i sängen med sjösjuka och läste alla inlägg på Facebook från mina vänner blev jag helt tagen när jag sen läste blogginlägget från Filippo blev jag tårögd och lyckokänslan var total. Filippo, min största suporter förtjänare en super sambo det får bli min nästa utmaning.
Hur gick det då för coach Mike och Rickard i "Kaffekajak"? Micke Rosén gjorde en insats för mänskligheten och drog Rickard hela vägen in i mål!
Kuriosa, av de 97 lag som startade kom 58 i mål några fick bryta, bland annat den den trefaldige vinnaren Jonas Colting pga av en sjuk teammate, men de flesta togs av banan för de inte klarade cut-offerna 100 % av tjejlagen gick i mål!
Jenny! Du är så jäkla bra!!!!
SvaraRadera