dumifierande

Vad är det som händer med de kognitiva funktionerna när man jobbat några år som frisör. Det är en av de svåraste gymnasielinjerna att komma in på ändå är det så sällan man träffar på en riktigt vass sax. Det blir ALDRIG som man vill ha det. Har stått framför spegeln i kväll och funderat på om jag skall ge mig i kast och försöka revidera den usla skapelsen. Inte nog med att kommunikationen rörande hur man vill ha det sällan lyckas förstår jag inte hur man kan misstolka ett par slutna ögon och tro att man är intresserad av: "Så skall du göra något skojigt i sommar? Ja ha du har barn, 3 och fem år gamla då börjar dom ju bli stora" NEJ NEJ NEJ dom är små och jag är trött, tyst nu! Sa jag ju inte men jag försökte telepatera över det till den skarpa saxen. Jag måste nog vänja G av med att säga att "min mamma är psykolog och lite frisör" tror det är preskiberat nu. Jag vet jag är lite svart vit igen, jag känner faktiskt ett helt knippe duktiga frisörer som klarat av yrket med begåvningen i behåll