21.50 och jag har precis landat i ett tyst hem, alla sover. Själv är jag hög på endorfiner och känner mig tveksam till om jag kommer hinna komma ner i varv innan det är dax att sitta på cykeln igen! Har ju åtta timmar på mig. Sömn?
Idag var alltså dagen då jag skulle återuppta simningen. Senaste gången var på Stockholm Triathlon, 29 augusti. Naturligtvis skulle jag hänga med i de andras tempo vilket resulterade i att jag efter 20 minuter la till en liten ballerina pose. Jag fick kramp med helt flexad fot, vaden var som ett vedträ och jag var tvungen att komma ur bassängen! Troligtvis allt annat än grasiöst! Coachen hjälpte mig att bli av med krampen och frågade sedan om jag hade någon vattenflaska med mig. Nope, tur att jag redan var högröd i ansiktet av ansträngning så att det inte syntes hur generad jag blev. Efter den ofrivilliga (men troligtvis välbehövliga) pausen återstod 35 sköna minuter. Bortsett från den lilla fadäsen var det en rolig timma. Jag simmade något som liknade fjärilssim tre hela längder utan att leka groda. Tillfredsställande! Var lite orolig att krampen skulle komma tillbaka påväg hem på cykeln, men icke. Det var faktiskt riktigt skönt att cykla efter simningen, mjuka ben på nåt sätt. Kanske finns det en tanke bakom triathlon ändå:-)
En skön dag men en ingrediens har saknats, puss och kram tid med familjen. Dom har nog inte saknat mig dock, sushi brukar kompensera det mesta. Jag äter med god aptit upp resterna adesso.Nu återstår bara ett besök av herr Blund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar