Aldrig får man vara nöjd

Efter att jag igår läste om min nya utmaning gick jag och la mig med en lätt släng av ångest. Handlingskraftig som jag är tog jag itu med detta det första jag gjorde i morses, botemedlet: 20 km löpning. Årets första tvåmilare och jag kände mig nöjd ändå tills min lillebror vaknade (som nu mera tilltalas "lillebror" även av min dotter). Han informerade mig att jag måste strukturera min träning, det var pulszoner, intervaller, tempopass och allt vad han nu kallade det för. Tack så mycket brosan ångestnivån steg genast upp till prelöpningsnivå. Vad skall jag nu ta till för medicin? Kanske Greta vill ut och cykla, om jag springer bredvid blir det intervall träning! Eller kanske bara sätta mig här i solen och konversera mina solstrålar en stund och planera vilka träd som måste bort för att maximera soltimmarna i trädgården.