Funderar på hur mycket det skulle kosta att skaffa sig en privat bike-highway. Efter den lilla krasch har jag utvecklat fobi för andra cyklister den har snabbt förvärrats och generaliserats till allt som rör sig på och omkring cykelbanan. Jag rycker till och är nära att välta vid minsta lilla rörelse i ögonvrån. Känner ett visst ångestpåslag bara av att iaktta andra cyklister. Jag kan sitta i bilen och kompensera deras lutningar åt ena eller andra hållet för att förhindra detas krascher. När jag vågar mig upp bakom styret känner jag en enorm irritation över respektlösheten som råder i samhället gentemot stadens cykelbanor. Dom kan man tydligen behandla hur som helst, gå på, rulla vagn på, rasta hund på, åka skidor på eller rent av bara stå och hänga på!
Visst är det härligt när man inte har större problem än så här att oroa sig för? Och om 50 timmar sådär behöver jag ju inte cykel pendla på ett tag. För att få lite sommarkänsla blev det stranden efter dagis hämtning. När vi satt där med våra sedvanliga kilo vattenmelon säger E "jag trodde det här var en dröm"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar