I den härliga högsommarvärmen har jag gått och längtat efter premiär doppet men lyckades inte få till det förrän idag. Att konsultera väderapparna var något jag gjorde med stor arrogans i morses, ute sken solen, apparna sa regn och svalt men jag packade ändå inte ner något långärmat i träningsväskan. Ägnade fikarasten åt att lokalisera den Idrottsplats i stan som låg bäst till med tanke på Kärrtorpssjön, Kärrtorps IP var det. Där sprang jag årets första snabba 5000-ing i regnet och svor tyst år ungarna som envisades med att cykla på banan, 25 sekunder långsammare än för exakt ett år sedan. Som det brukar heta "med tanke på omständigheterna en god prestation". Jag hade räknat ut att det skulle vara på håret att jag skulle hinna till Hellas innan startskottet gick därför hade jag klippt ner naglarna maximalt för att snabbt kunna få på mig den nya fina dräkten. Kände inte för att inviga säsongen och dräkten med mina permanenta avtryck. Hann ändå inte riktigt i tid, Micke stämde av med mig och försvannsen ut i sjön han också. det var först när jag stod ensam på bryggan som jag insåg att jag inte under några omständigheter skulle klara av att stänga dräkten! Shit shit shit, men som tur var finns det dom som är ute i ännu sämre tid än mig.
Väl i vattnet och jämsides med de andra kunde jag till min stora glädje bjuda på dagens skratt, min mössa, den i neoprem av babyhjälms modell. Skrattar bäst som skrattar kall! Jag frös inte om öronen, hörde inte så bra heller men.....
Det var kul att vara i sjön igen men gårdagens "barn på axlarna under en timmas konsert" och våtdräkt gjorde inte direkt underverk med rörligheten och tekniken! Väl hemma möttes jag av ovillkorlig femåringskärlek. Jag gick in för att säga godnatt och avslutade med "nu måste jag gå och äta lite mat" och fick till svar "Mamma du kanske skall duscha också för du är alldeles kall och våt, men jag älskar dig ändå!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar