En Iron Man debut, en race report, en ego trip

Klockan ringde 4.45, hade jag nyligen somnat. Var dock förberedd på att natten inte skulle erbjuda så många timmar sömn och hade bestämt mig för att ta det med ro, jag låg ner och kroppen vilade och jag var taggad. När vi (bodde tre IM-debutanter till på vårt B&B) kom ner för att äta frukost på vårt suveräna B&B Kaptens Villan låg den här lappen på bordet







Jag fick skjuts av Sven, Mårten och Jörgen till växlingsområdet och bilen kokade av adrenalin och nervositet, precis som det gjorde bland cyklar och triathleter på plats. Alla var där, alla var laddade och alla hantera det på olika sätt. Några sammanbitna och bleka, andra leende och spralliga. Här har vi tre glada debutanter som laddade med ett smile

Sista pepp från coachen på väg till starten

Sanna, jag och Lina tre pirriga rookies

Så var det dax att få på våldtäkten och få in håret i mössan vilket är en av utmaningarna med simning. Sen stod vi där i vattnet, solen kämpade sig igenom molnslöjan och ut över vattnet strömmade musik och den som satte sig och var med mig hela dagen var "Just idag är jag stark". För det var just vad jag var, stark. Jag kände att om simningen bara går vägen så kommer jag ta mig i mål. Efter natinalsången kom startskottet och trängseln. Ett par killar fick in ett par ordentliga kickar i mitt Mansikte som gav blodsmak och fläskläpp. Tyckte aldrig det blev något slut på intimiteten så fort jag fick till lite flyt i simningen var någon där och tafsade och jag längtade efter cyklingen och 10 metersregeln. Vid varvngen ropa de ut tiden 58 min och ett pepptalk "de som är på första varvet kommer få svårt att klara simningen" jag förstod att jag skulle klara den på de 90 min som jag avsatt. Först skulle jag bara simma genom en kanal av dy, trodde först att jag omedvetet blundade men insåg sen att sikten var noll mm. 1.22 klev jag upp ur vattnet och 1.28 var jag ute på hojen.

Det var trångt så jag tog det lugnt fram till uppförsbacken vid bro fästet där börja jag trampa och vad jag trampade. Målet var att aldrig ligga under 30km/h och det gick lätt att hålla. Jag cyklade om och cyklade om la tempobåge efter tempobåge bakom mig och en och annan sur min. Ute på allvaret kom Lina och drog om, jag fick vind i ryggen och en bar i magen och sen bar det av snittade en bit över 40 hela vägen över. Vilket gjorde att jag fick träffa Lina och bli peppad och peppa en gång till. Jag var lycklig där på min cykel, jag sjöng, log och vinkade till alla underbara människor som tagit sig tid att duka upp i trädgården och heja på oss. Var förvånad över hur få av triathleterna som visade sin uppskattning, men det var en kille som gjorde det han hette Kristian och var en glädje spridare! 

Den här triathleten förtjänar utmärkelsen dagens glädjespridare

Det enda som skulle kunna stoppa min framfart var ett cykelhaveri vilket jag skonades ifrån. På väg tillbaka över bron såg jag framemot att få se min egen supporterklub och där en bit efter Kalmar hörde jag "heja mamma" och det fanns ingen annan mamma i närheten och rösterna var bekanta. 

Det gav lika mycket ny energi som alla de där bananerna och barsen jag tryckte i mig. Hade bestämt att inte köra någon Ö till Ö sjuka i repris så jag åt konstant men hoppade allt var gels och koffein heter.  Några mil senare stod resten av supportklubben, med en skylt och allt. Lycka! Efter vändningen stod de där igen och den här gången var jag förberedd och hann med några slängpussar.

En stund senare var det dax för växling nummer två, jag visste att jag klarat drömgränset för cykling som jag satt till 6 timmar men bestämde mig för att inte kolla närmare än så. Jag hade nu minst 8,5 timmar för maraton och den stora prövningen. Min livs första mara bara 21 löpta km sen årsskiftet och det längsta 12 km, en hel del bassängmetrar vattenlöpning dock. Jag följde min plan och gick allout. Första kilometrarna gick snabbt 4.50 tempo sen slog jag av på takten och hittade ett tempo som jag kändes behagligt vilket var ca 5,30 första halvan och sen 6,30, gick några meter då och då under sista varvet. När jag kom in i Kalmar centrum första gången hade ingen gått i mål än, stan kokade och det var svårt att hålla tillbaka tårarna. När jag kom till slottet möttes jag av de bästa Filippo, Greta, Edith, mamma, Kent, Laila och Bengt. På andra varvet kosta jag på mig att att stanna och pussa mina tjejer. 

Vid det laget visste jag att jag skulle klara min andra drömgräns som var 12 timmar, hade tid att promenera om jag ville men det ville jag inte! Jag hade fler supportergrupper längs banan, jag delade dem med 1500 andra men när de varv efter varv ropade mitt namn och peppade kändes de som de var där för mig. 11.04 spurtade jag i mål! Lyckan var total, jag hade inte bara klarat det jag hade klarat det över min och alla andras förväntan. Planen var ju en dålig tid som skulle vara lätt att slå! Fast nu behöver jag ju inte göra det igen om jag inte vill. Och åter igen det sitter inte i prylarna utan i benen, fast jag undrar vad jag skulle kunna gjort med en tempobåge till mitt förfogande.......

Utan min underbara familj, deras tålamod och livscoachande egenskaper hade IM förblivit en dröm så tack älskade Filippo, Greta och Edith. Tack mamma och pappa för justa gener. Mamma, Kent, Laila och Bengt tack för att ni kom och hejade mig fram till mållinjen. Tack Magnus för träningen och din underbara positiva inställning utan dig hade jag kastat in handduken när jag fick MR-svaret i februari. Tack Micke för att du tagit mig från plaskande ankunge till något som mer liknar en fisk. Sist men inte minst tack alla vänner ni som delar min passion, ni som jag tränar med, ni som var på och vid banan och ni som tycker jag är galen men som tror på mig ändå och peppar och står ut med mig ändå.

Bästa supportergänget

Min allra bästa supporter