Så vem skall ha dem?

Vet att jag alldeles nyligen, under kraftig påverkan av endorfiner, uttryckte mig i positiva ordalag gällande mina ridbyxlår. Och visst uppförde de sig exemplariskt under Iron Man tyvärr gör de sig inte lika bra i en provhytt. Alla de där stuprörsformade byxorna passar inte mig och så många andra modeller finns inte för oss under 65. Jag tycker mig se fler runt omkring mig med stora lår och runda höfter och kan inte för mitt liv se en korrelation mellan byxmodellsutbudet och majoritetens kroppar. Byxlös och surmulen lämnade jag butiken och strök alla benböj och motsvarande från kvällens styrketränings pass. Mer snygga byxmodeller åt folket och mig!

Säsongsfinal

Har kommit igång så smått igen efter Kalmar, huvudet vill dock mer än kroppen. I söndags tittade Edith förvånat på mig och sa "Mamma du kan ju gå igen!" Ja ha då är det väl dax att köra igång igen tänkte jag och avslutade veckan med TRX-Tabata intervaller och började den här veckan med en mils lunch löpning så idag idag var ordningen återställd och jag stapplade som en höftledsopererad pensionär igen. Tänkte att lite simning i Hellas med bästa gänget skulle mjuka upp kroppen, den mörade kroppen! Det var tävling på schemat. En runda på ca 300 meter, 13 deltagare och sist i mål på varje runda åkte ut. Det blev fight och mjölksyra tror jag fick simma sex eller sju varv blodsmaken tog överhand så jag tappade räkningen, kul men jobbigt. Sen var det alldeles för trevligt på bryggan så jag hann dra på mig en p-bot men jag fick en fin orange Human Ambition badmössa vilket blev lite plåster på såren. Nu återstår det att se om det blir cykling eller VAB i morgon. Härliga skolstartsbacillboom.

Lyckan över att få ordna en fiskedamm

Det har gått en vecka och endorfinruset började avta mitten av veckan och en enorm trötthet tog över. Kroppen var trött och lite öm och vardagen med nya rutiner var stressande. Bara en bil, två barn som skall lämnas och hämtas på olika ställen där emellan skall föräldrarna hinna jobba sina åtta timmar och laga god nyttig mat, förse alla med rena kläder och ett beboligt hus. Två barnkalas skulle planeras och genomföras och när helgen kom var jag trött och det mesta kändes lite betungande. Då nåddes jag av beskedet att en av Human Ambitions simmare den ständigt leende Pontus omkommit i en cykelolycka. Plötsligt kändes det som ett enormt privilegie att få planera två barnkalas och stressa hem från jobbet för att hämta trötta barn, att få tjafsa med den jag älskar om vem som skall göra vad av de där måstena i vardagen. Jag älskar att träna och varje ny utmaning jag lägger till min meritlista är en lycka. Men redan innan Kalmar bestämde jag mig för att lägga mindre tid på träning och mer på familjen det kommande året och idag känns det beslutet extra bra.

Och jag fortsätter att dissa Jantelagen

Går fortfarande runt i ett rosa skimmer eller kanske blått det passar mig bättre på nåt sätt. Har lite ont i en höft men om jag undviker trappor och att resa mig från sittande så känner jag nästan inget alls som liknar smärta, nästan alltså.

För en månad sedan var jag rätt trött på att cykla och simma och längtade efter att IM skulle vara över så jag kunde checka-ut ett tag, ta det lite soft, kanske hänga upp min dammiga boxningssäck, köra lite cykel i terräng, hyra en kajak, dricka i kapp alla glas vin jag halkat efter. Men nu två dygn efter min IM premiär vill jag bara ut och cykla för att inte prata om att springa, jag vill springa fort och långt och hårt och så vill jag simma. Låter som jag skulle vilja ha en frilufsdag snart igen, en där man springer sådär 6 mil och simmar en. Ångrar lite att jag avstod min Ö till Ö plats! Speciellt när den där E-nummer fria energin låg och väntade i postlådan när vi kom hem det är ju synd om den skall gå till spillo.

Fast först skall jag suga en stund till på min IM-karamell, den smakar riktigt gott. Efter loppet har jag vid upprepade tillfällen fått frågan "vad var värst?" och det kanske lite provocerande men sanna svaret är: Inget, det var aldrig värst, Vasaloppet hade många "värsta" stunder, likaså hade Ö till Ö, milen på förra årets Stockholm triathlon var plågsammare än söndagens marathon. Det var som om jag hade superkrafter, så här i efterhand känns det lite overkligt, som om det inte hänt. Och mitt rus späs på av alla underbara kommentarer på FB, sms och IRL som jag fått. Jag läser dom om och om igen och leendet är som cementerat i mitt ansikte. Det var mycket mer jag ville haft med i min race report som tex barndoms minnena som väcktes av cyklingen på Öland, det var länge sedan jag kände lukten av ensilage men på Öland fanns den överallt. Och det fanns många jag skulle vilja tacka men vågar inte börja skriva namn då jag inte vill att någon skall bli glömd. En liten fotnot till bara: Jag kom 8:a i min ålersgrupp. Efter simningen låg jag på plats 82 bland alla damer och efter cyklingen på plats 40 och vid målgång på 46. Det må vara svårt att hitta byxor till mina korta ben med ridbyxlår men fortsätter dom att uppföra sig så här kan jag leva med det!

En Iron Man debut, en race report, en ego trip

Klockan ringde 4.45, hade jag nyligen somnat. Var dock förberedd på att natten inte skulle erbjuda så många timmar sömn och hade bestämt mig för att ta det med ro, jag låg ner och kroppen vilade och jag var taggad. När vi (bodde tre IM-debutanter till på vårt B&B) kom ner för att äta frukost på vårt suveräna B&B Kaptens Villan låg den här lappen på bordet







Jag fick skjuts av Sven, Mårten och Jörgen till växlingsområdet och bilen kokade av adrenalin och nervositet, precis som det gjorde bland cyklar och triathleter på plats. Alla var där, alla var laddade och alla hantera det på olika sätt. Några sammanbitna och bleka, andra leende och spralliga. Här har vi tre glada debutanter som laddade med ett smile

Sista pepp från coachen på väg till starten

Sanna, jag och Lina tre pirriga rookies

Så var det dax att få på våldtäkten och få in håret i mössan vilket är en av utmaningarna med simning. Sen stod vi där i vattnet, solen kämpade sig igenom molnslöjan och ut över vattnet strömmade musik och den som satte sig och var med mig hela dagen var "Just idag är jag stark". För det var just vad jag var, stark. Jag kände att om simningen bara går vägen så kommer jag ta mig i mål. Efter natinalsången kom startskottet och trängseln. Ett par killar fick in ett par ordentliga kickar i mitt Mansikte som gav blodsmak och fläskläpp. Tyckte aldrig det blev något slut på intimiteten så fort jag fick till lite flyt i simningen var någon där och tafsade och jag längtade efter cyklingen och 10 metersregeln. Vid varvngen ropa de ut tiden 58 min och ett pepptalk "de som är på första varvet kommer få svårt att klara simningen" jag förstod att jag skulle klara den på de 90 min som jag avsatt. Först skulle jag bara simma genom en kanal av dy, trodde först att jag omedvetet blundade men insåg sen att sikten var noll mm. 1.22 klev jag upp ur vattnet och 1.28 var jag ute på hojen.

Det var trångt så jag tog det lugnt fram till uppförsbacken vid bro fästet där börja jag trampa och vad jag trampade. Målet var att aldrig ligga under 30km/h och det gick lätt att hålla. Jag cyklade om och cyklade om la tempobåge efter tempobåge bakom mig och en och annan sur min. Ute på allvaret kom Lina och drog om, jag fick vind i ryggen och en bar i magen och sen bar det av snittade en bit över 40 hela vägen över. Vilket gjorde att jag fick träffa Lina och bli peppad och peppa en gång till. Jag var lycklig där på min cykel, jag sjöng, log och vinkade till alla underbara människor som tagit sig tid att duka upp i trädgården och heja på oss. Var förvånad över hur få av triathleterna som visade sin uppskattning, men det var en kille som gjorde det han hette Kristian och var en glädje spridare! 

Den här triathleten förtjänar utmärkelsen dagens glädjespridare

Det enda som skulle kunna stoppa min framfart var ett cykelhaveri vilket jag skonades ifrån. På väg tillbaka över bron såg jag framemot att få se min egen supporterklub och där en bit efter Kalmar hörde jag "heja mamma" och det fanns ingen annan mamma i närheten och rösterna var bekanta. 

Det gav lika mycket ny energi som alla de där bananerna och barsen jag tryckte i mig. Hade bestämt att inte köra någon Ö till Ö sjuka i repris så jag åt konstant men hoppade allt var gels och koffein heter.  Några mil senare stod resten av supportklubben, med en skylt och allt. Lycka! Efter vändningen stod de där igen och den här gången var jag förberedd och hann med några slängpussar.

En stund senare var det dax för växling nummer två, jag visste att jag klarat drömgränset för cykling som jag satt till 6 timmar men bestämde mig för att inte kolla närmare än så. Jag hade nu minst 8,5 timmar för maraton och den stora prövningen. Min livs första mara bara 21 löpta km sen årsskiftet och det längsta 12 km, en hel del bassängmetrar vattenlöpning dock. Jag följde min plan och gick allout. Första kilometrarna gick snabbt 4.50 tempo sen slog jag av på takten och hittade ett tempo som jag kändes behagligt vilket var ca 5,30 första halvan och sen 6,30, gick några meter då och då under sista varvet. När jag kom in i Kalmar centrum första gången hade ingen gått i mål än, stan kokade och det var svårt att hålla tillbaka tårarna. När jag kom till slottet möttes jag av de bästa Filippo, Greta, Edith, mamma, Kent, Laila och Bengt. På andra varvet kosta jag på mig att att stanna och pussa mina tjejer. 

Vid det laget visste jag att jag skulle klara min andra drömgräns som var 12 timmar, hade tid att promenera om jag ville men det ville jag inte! Jag hade fler supportergrupper längs banan, jag delade dem med 1500 andra men när de varv efter varv ropade mitt namn och peppade kändes de som de var där för mig. 11.04 spurtade jag i mål! Lyckan var total, jag hade inte bara klarat det jag hade klarat det över min och alla andras förväntan. Planen var ju en dålig tid som skulle vara lätt att slå! Fast nu behöver jag ju inte göra det igen om jag inte vill. Och åter igen det sitter inte i prylarna utan i benen, fast jag undrar vad jag skulle kunna gjort med en tempobåge till mitt förfogande.......

Utan min underbara familj, deras tålamod och livscoachande egenskaper hade IM förblivit en dröm så tack älskade Filippo, Greta och Edith. Tack mamma och pappa för justa gener. Mamma, Kent, Laila och Bengt tack för att ni kom och hejade mig fram till mållinjen. Tack Magnus för träningen och din underbara positiva inställning utan dig hade jag kastat in handduken när jag fick MR-svaret i februari. Tack Micke för att du tagit mig från plaskande ankunge till något som mer liknar en fisk. Sist men inte minst tack alla vänner ni som delar min passion, ni som jag tränar med, ni som var på och vid banan och ni som tycker jag är galen men som tror på mig ändå och peppar och står ut med mig ändå.

Bästa supportergänget

Min allra bästa supporter

Några sista tips från coacherna

Innan vi åkte hem och hade födelsedagsfrossa/kolhydratsladdning kollade vi in simstarten. Jag sa att det pirrade i magen och Edith fråga varför, hon fick till svar "för jag är lite nervös". Varpå den lilla damen replikerar "Sluta upp med det. Slappna av! Kom ihåg det!" En stund senare när det sprutade glass ur öronen på oss säger den nyblivna 6-åringen "mamma först simmar du?! Ok. Sen cyklar du? Och sen ska du springa. Jag tror kanske inte löpningen går så bra, men jag skall komma på några hejarramsor åt dig"

Åhå det ligger i luften nån'ting är på gång

Alla laddar vi på olika sätt, själv är jag på barnteater. Pelle Svanslös närmare bestämt. De obligatoriska förberedelserna är redan avklarade, feber känningar, nysningar, kli i halsen. Men för att ta det från början i tur och ordning så var det skönsång för nybliven 6-åring direkt efter en skön, hel natts sömn. Lååååång frukost med nya bekantskaper, kort testcykling, packa eller inte packa funderingar, in-vheckning, triathlethäng med sköna människor. För er som inte är på plats så här ser det ut i bild: (Bilden som saknas är den på cortisol nivån!)

The summer of 69

Japp the theme song för racet kan väl inte bli nåt annat än Bryans gamla dänga när man har startnummer 0069?! Mentalt skriver jag en lista över de sånger som skall sjungas, eller säger man sjunga när det endast sker på insidan? I alla fall en lista som jag skall roa mig med under en sådär 15 timmar på lördag. Under power walken dvs hela andra halvlek kanske jag hittar någon jag kan sjunga högt med!

Mål nr ett är snart uppnått, att ta sig till Kalmar. Höll dock på att få cykeln krossad i Norrköping när en man överskattade sin simultankapacitet då han trodde sig kunna bemästra en bil, en mobiltelefon och ett rödljus på samma gång!

En kavalkad av noijor

Ett sista träningspass igår, duathlon. Första löpningen kändes bra men garmin var helspattig, jag upplevde mig ligga i ett jämnt tempo men Garmin visade allt mellan 2:40 och 6:30 tempo. Den nyservade cykeln rullade fint men känslan var att bakhjulet var löst. Visst har det killar i halsen hela dagen? Har jag inte nyst lite väl många gånger nu för att klassas som frisk? Och antalet träningspass har inte de varit för få. Löpning helt klart men det räknas inte men cykel kanske skulle ha kört ett par långpass till. De nya icke-kemiska energiprodukterna lyser fortfarande med sin frånvaro i postlådan. Kommer magen paja nu bara för det? Och vädret hur blir det? Just nu ser det ut att bli toppen men kan man lita på meterologerna? Ny vill jag bara snabbspola fram till lördag 07.00

Dagdrömmerier

Idag var det dax för ett sista lite längre pass inför Kalmar. Att vakna med huvudvärk ger inte de bästa förutsättningarna men jag trampade iväg mot Ekerö ändå. Gjorde ont i de flesta leder i kroppen då började jag dagdrömma. Tänkte att jag var i Kalmar och gjorde IM cyklingen. I min dröm stod det folk längs vägarna som jag log åt och vinka till. Ett leende har en smärtlindrande effekt och vips hade jag cyklat 65 km och svidade om till löpardojor. Sprang, eller joggade är väl en mer korrekt beskrivning när man ligger i 5 min tempo, ner till IP och tog några varv. Svårt att hålla igen och springa på. Greta sa för några veckor sedan när hon ombads vara tyst för att sova "mamma min kropp är full av ord som måste komma ut". Nu citerar jag henne men byter ut ord. "min kropp är full av löpsteg som måste komma ut" När jag sprang där på banan såg jag jag mig själv om och om igen springa över mållinjen och shit va jag längtar till på lördag!

Countdown

Vid den här tiden om exakt en vecka påbörjar jag förhoppningsvis min livs första marathon. Rejält uppvärmd av 3860 m simning och 180 km cykling. Tränat har jag gjort många timmar för att förbereda mig ändå kommer många don'ts finnas med i mitt race. Antalet metrar sprungna i år blir sammanlagt inte en mara. Vilket innebär att skorna inte är insprugna, byxorna har jag provsprungit två km och känns tveksamt hur mina privata delar skall klara sig helskinnade ur det där. I veckan har jag fått upp ögonen för det jag tror är min typ av sportdryck/bar/gel då den inte innehåller nåt krafs. Trodde jag skulle hinna testa preparatet under helgens cykling men det har inte letat sig fram till min postlådan än. De halvtaskiga förutsättningarna gör att jag troligen måste göra en IM igen och då är det ju skönt om det finns utrymme för förbättring. Om en vecka har jag nog kommit nån km nu, i realtid är jag på väg på poolparty, jag kör!

Ett litet smakprov från dagens simning

ett ovanligt inlägg, lite politiskt nästan

I söndags var jag ute på en underbar cykling på Ekerö-Munsö-Färingsö, undantaget från underbarheten var att jag vid ett par tillfällen ute på Munsö höll på att få sätta livet till då vissa bilister totalt saknar omdöme, men jag hade nog en liten ängel på min axel så det gick bra även den här gången. Det jag njöt av var de öppna landskapen, tröskorna rullade fram över åkrarna, det luktade nyskördat och landet. Fullt med åkrar, hagar och betesmark. Jag älskar våra öppna landskap och njuter av att ha landet så nära fast jag bor i storstan. Därför gör det ont i mig när våra svenska bönder, just nu är det främst mjölkbönderna, inte kan försörja sig på sitt arbete. Vem vill driva en verksamhet där det det inte blir någon avkastning, där kostnaden överstiger vinsten? Ingen företagere gissar jag så varför skall bönderna göra det då? Jag betalar gärna både en och två kronor mer för mitt mjölkpaket och köper svenskt och fortsätter cykla i öppna landskap.

Träningsturnen är till ända

Igår kördes sista passet på annan ort. Det blev simning, kanske inte kan kvala in som OW simning men det var i alla fall inte en pool. Den korrekta benämningen är nog badsjö. Att det inte varit badväder på ett tag kunde lätt avgöras när man tittade på bryggorna som hade ett lager av vitt fågeldun. Inte så inbjudande för en fågelfobiker som mig. Värmde upp och bestämde mig sedan för att inviga paddlarna som legat i simväskan sen inköp i vintras. Blev ganska snabbt trött i axlarna och la dem ifrån mig på bryggan. De paddlarna blev bara använda en gång. Badgäster var det ont om men någon form av paddeltjuv smög runt i vassen. Eller så var det någon dom undrade varför det låg slaskskrapor på bryggan.