29 juli 2012

Ett lego pass

På den här resan fick herr Scott följa med och idag tog vi oss en tur. Älskar att cykla runt bland gulnande kornfält, doften väcker minnen om barndom och halmrivna armar och solvarma tomater. För att vara en slätt är det ovanligt guppigt. Intervaller avverkades idag 25 hårda en-minutare med lika mkt lugnt emellan. Efter det svidade jag om till löpardojor och sprang 3 km, inga tegelstenar i det brickpasset men ända ett brickpass. Kändes bra och jag ville bara göra som Forest och springa springa springa. Kanske är bra inför mitt livs första mara att jag är svältfödd på löpning.

Efter avslutat pass trodde jag mig vara drabbad av någon allvarlig åkomma då mina ben var blålila men då jag upptäckte att sadeln antagit samma färg förstod jag att det var kombon nya tri-byxor och ringblomssalva som inte var helt lyckad.

26 juli 2012

genrep, milstolpar och lite old school

Kände mig nästan jetlag:ad när jag begav mig till Hellas i måndags, det är ju fysiologiskt omöjligt med tanke på att tidsskillnaden är icke existerande mellan mina båda resmål, och när jag fick klart för mig vad som stod på programmet fick jag lite kalla fötter. Tre varv i Kärrtorpssjön, det betyder 3860 m. Sen tänkte jag om, klarar jag det idag när kroppen inte är på min planhalva kommer dte gå som en dans i Kalmar när jag är taggad och laddad. 1 timma och 18 minuter senare hade jag för första gången simmat de metrar som krävs för att klara en IM simning. Det gick inte super fort men det är inte det viktiga, det viktiga är att jag kände mig pigg och redo för 18 mils cykling. Mina googles som är en vinst från fjolårets Ö till Ö satt som en smäck och gav mig ingen huvudvärk alls. Check!

Igår blev det lite löpning, tillbaka till hela foten i marken på en gång. Det gick långsammare och jag hade en inte helt perfekt känsla i knät MEN det kändes helt rätt för mitt lilla underben. Så jag tillhör nog den modellen som inte är skapta för framfota löpning. Bättre långsamt och klara hela vägen än fort en bit och sen en dikeskörning!

Efter en natt med andrasorteringssömn klev jag upp klockan sex, vad gör man inte för kärleken? och gav mig ut på vad som skulle bli ett långpass. Hann dock inte långt förrän styret störde mig, det var ju inte rakt! Fram med verktygen och meka meka men det blev inte bättre. Det visade sig att jag skruvade på fel ställe, det var den nya styrstammen som levde sitt eget liv. Inte nog med att skruvarna var lösa, den ena fanns inte längre där! Men jag använde mina superkrafter och drogåt den skruv som fanns och sen styrde jag mot färingsö, det var platt och det gick lätt de första 100 km sen hade mina knän fått nog. Fattar inte vad de skall börja gnälla för nu de har ju skött sig fint i flera år! Hm. Körde 20 km till så att det åtminstonne skulle kvala in som ett långpass.

Here is the ketchupburger girl
När jag nöjd klev innan för dörren hördes en 4-åringsröst "Mamma, är det du? Skall du vara hemma nu? Heeeeela dagen? En stund senare fick samma fyraåring frågan om hon ville ha en hamburgare till lunch och svarade ja. När jag senare lägger biffen i brödet säger hon att hon inte vill ha något kött. "Men du sa ju att du ville ha hamburgare, menar du att du bara skall ha brödet?" undrar mamman dvs jag. Fyraåringen skrattar och svarar "Neeeeeeeeej jag skall ju ha ketchup oxå"

22 juli 2012

Ultimo

Slutet gott allting gott men godast är nog glassen. Hoppar över att räkna på hur mycket av semesterbudgeten som lagts på Gelato. Desto mindre har lagts på hyra av cykel, kom undan med en pump som betalning. Bilbarnstolarna lämnar vi till biluthyrningsfirman istället för att fylla tanken och så kan de hyra ut dem till ockerpriser. Tycker att vi gjort vad vi kunnat för att mota den Italienska ekonomiska krisen i grind. Sista cyklingen i backarna avslutad med livet i behåll, söndagar är en, om möjligt, galnare dag i trafiken än andra dagar. Har varit centimetrar mellan mig och andra cyklister, bilister och pedistrer och byrackor. Tack centimetrarna för att ni var på min sida i dag.

21 juli 2012

Första intrycket är inte alltid rätta intrycket

Efter regn kommer sol och då blev det simning. Tyvärr hade hagel och åska rört om i grytan så vattnet var grumligt som buljong och liknade vilken svensk insjö som helst men när jag lyfte på huvet för att navigera var sikten desto bättre. Höll på att inte komma i vattnet när det flöt runt en död iller med nosen i vädret längs stranden. Sim tur var tog jag mod till mig och tog en närmare titt innan jag flydde fältet. Det var ett stackars barn som tappat sin Barbaskön i floden, synd för ungen men tur för mig! 75 min kontinuerlig simning med lite fartökningar och sen var jag hungrig som en Iron Man eller nåt.

Så kom det då tillslut

Regnet och på vilken dag? Jo LÖRDAG! Regn betyder ingen cykling, det är ju läskigt som det är. Lite simning kan ju funka i regnet, men då kom åskan och satte käppar i hjulet. Vad skall det då bli för form av träning idag? Har redan ägnat mig och lite träningsrelaterade aktiviteter: Shopping på Wiggle.com Tar en kopp kaffe, hoppas på den där solen efter regnet och njuter av minnena från alla regnfria solskyddsfaktor fulla dagar som serverats här hittills

18 juli 2012

Exercising with a view

Cykeln och jag är bundisar nu och när förhållandet är så kan cykling inte bli så mycket bättre. 28 grader, klarblå himmel en lite svalkande bris från bergen och fantastisk utsikt. Bestämde mig för att oddsen vad gäller att klara sig med livet i behåll var/är på min sida. Jag har mött många äldre herrar utan hjälm som fortfarande är i livet och då cyklar de troligen snabbare än mig, tar fler risker än mig och har sämre reaktionsförmåga. Så hjälmen och mitt kön borde tala för mig! Jag är lite av ett unikum här först för jag är tjej och cyklar sen för att bag inte bara äger utan även nyttjar en våtdräkt. I dag har det simmats i det klaraste, renaste och mest uppfriskande vatten jag någonsin simmat i. Vattnet kom i ganska god strid från glaciären och bjöd på växelvis upp och nedförsbackar, det gillade både jag och forellerna som sällskapade mig.

Bättre sent än aldrig

I tio år har jag spenderat mer eller mindre tid av mina somrar i Borgosesia det var oxå så många år det tog innan jag blev presenterad till detta smultronställe tre minuters bilfärd från the Cappellaro resident. Det var kärlek vid första dyket för de flesta av oss.

17 juli 2012

Terränglöpning?!

Har haft en semester i semestern två dagar vid havet. I Italien är det bra om man har erfarenhet av tetris när man skall hitta en plats på stranden. Jag tänkte utnyttja havet till max och bestämde mig för lite vattenlöpning. När jag tog mitt flytbälte önskade Filippo sig ljusår bort medan jag tyckte det var roande med folks undrande blickar. Det blå turkosa vattnet rörde sig i vågor ( inte så förvånande) men de var så där en och en halv meter höga. Den dagens vattenlöpning blev verkligen en ny erfarenhet, så nära Grimstaskogen man kan komma i den här grenen. Efter 50 min hade jag lyckats skaffa mig en negativ panda bränna i fejan.

Dag två försökte jag mig på simning, trots att vågorna reducerats till nästan obefintliga tog det bara 35 min tills jag svalt så mycket vatten att jag spyfärdig var tvungen att ge upp, men det var härligt så länge det varade att simma utan våtdräkt i vatten med fri sikt mer än två cm.
Bella Italia

13 juli 2012

En annan form av pulsträning

Med dåligt pumpade däck, lite förstora ihop tejpade skor, en cykelhjälm från andra världskriget och en ojusterad sadel gav jag mig ut på Piemotes vägar. Det började med en lång brant utförslöpa (den jag trampade ihjäl mig i uppför igår). Kände mig osäker på min utrustning och valde att gå i de brantaste partierna, lite tant varning på den. Sen sköt pulsen i höjden när bilarna passerade med minsta möjliga marginal. Tre mil på flacken och sen var jag uppvärmd för ca 4 km upp upp upp. Det värsta är att upp betyder ner någon gång. Med hjärtat i halsgropen och händerna krampaktigt kring bromsen tog jag mig ner nästan lika långsamt som jag tig mig upp. Innan sista långa uppförsbacken blev jag bjuden på lunch hos några vänner, verkade som en bra id'e då men gav mig darriga mjölksyresprängda ben när jag tog mig hem en timma senare!

Utsikten idag hade dock inget att önska och vädret var perfekt!

12 juli 2012

Semestern/träningslägret kan börja

Hyra en cykel i Bianchi's vagga borde väl vara en baggis kan man tycka. Men efter förmiddagens sökande med bäste sambon i spetsen såg det mörkt ut för min konditionsträning. Hade jag varit löpbar hade det inte varit några problem då jag antingen kunde ha löptränat som vanliga människor eller gjort som min oäkta hälft och sprungit runt i trädgården med barnen i en skottkärra. Av någon anledning uppskattar barnen hans träning mer än min. De var inte ens intresserade när TRX:en hängdes upp i takbjälken.

Så kom ett efterlängtat samtal, zia Sara har en kompis 167 lång (lite kort även för en italiensk man) som har en cykel som står och skrotar i ett garage. Även tillhörande skor (med lite papper i tårna fyller jag ut dyk 40) och hjälm (krävdes tre personer för att hitta den, lite av en raritet i Italien) med opumpade däck provcykla jag de 5 km hem och svetten rann när jag trampade sista km i motlut, har bara sprungit den tidigare vilket är en baggis i jämförelse.

9 juli 2012

Ok lite prylar då

Innan Vansbro var jag ganska less på att cykla och simma och hade våta drömmar om löpning. I går var jag och köpte ny kortare styrstam till cykeln och mekade med det medan jag vilade igår. Det var till och med någon som hade kollat tempocyklar på Blocket, konstigt undra vem det var?

Kunde inte komma ut snabbt nog i morses för att testa nya sittställningen. Hade knappat in 20 minx5 på Garmin för långa intervaller. Sittställningen var bättre men jag skulle vilja, som de uttryckte det i affären igår, ha en ännu aggressivare ställning:-) Benen hade dock inga intervaller i sig idag. Blev fyra mil mellanmjölkscykling och snart blir det beachen. Hello holiday

8 juli 2012

Vansbro i ett rosa skimmer

I fredags eftermiddag när vi med fullpackad bil drog till Vansbro var inte motivationen på topp. Semestern hade börjat sen nån timma och istället för att fira det med familjen skulle jag åka 30 mil för att köra ett träningspass. Idioti eller vad? Och hur laddar man för ett icke-lopp? Väl framme i Vansbro där de kända ansiktena duggade tätt kändes det kul och det var rätt skönt att slippa nervositeten som de flesta andra gick hand i hand med. Vi checkade in i vår rosa fristad och fixet tog vid.

Jag är ju inte helt rätt i dessa sammanhang då jag väljer de hälften så dyra byxorna i en icke matchande färg och inte har alla de rätta prylarna. Min plastpåse med tilltugg på bågen var en källa till skratt och kommentarer, men det bjuder jag på det funkar för mig.

Lyckades pumpa igång adrenalinet och ut i vattnet vi oss begav. Simmade inte så fort som jag hoppats ( men det verkade ingen annan ha gjort heller) men jag cyklade över förväntan. Hade värsta bästa klacken vid varvningen. Det kändes lite surt när kommentaren vid sista vändningen var att jag hade en bra placering och jag visste att den skulle reduceras till DNF. Men den sköna känslan när jag cyklade om tempobåge efter tempobåge slog det mesta. Kunde konstatera att det sitter väl ändå i fysiken och inte i prylarna även om prylarna kan va kul. Mitt mål var att hålla 30 km/h och klara av cyklingen på tre timmar så 2.40 kändes som en enorm seger. Jag växlade till löpardojorna och sprang 200 meter och känslan var såååå bra och jag ville sååå gärna fortsätta, men Kalmar är målet vilket jag tänkte på och klev av. Sen fick jag njuta av att heja på alla duktiga triathleter vilka många jag stolt kan titulera som mina vänner! Här kommer några

3 juli 2012

Rubriklöst

Funderar på hur mycket det skulle kosta att skaffa sig en privat bike-highway. Efter den lilla krasch har jag utvecklat fobi för andra cyklister den har snabbt förvärrats och generaliserats till allt som rör sig på och omkring cykelbanan. Jag rycker till och är nära att välta vid minsta lilla rörelse i ögonvrån. Känner ett visst ångestpåslag bara av att iaktta andra cyklister. Jag kan sitta i bilen och kompensera deras lutningar åt ena eller andra hållet för att förhindra detas krascher. När jag vågar mig upp bakom styret känner jag en enorm irritation över respektlösheten som råder i samhället gentemot stadens cykelbanor. Dom kan man tydligen behandla hur som helst, gå på, rulla vagn på, rasta hund på, åka skidor på eller rent av bara stå och hänga på!

Visst är det härligt när man inte har större problem än så här att oroa sig för? Och om 50 timmar sådär behöver jag ju inte cykel pendla på ett tag. För att få lite sommarkänsla blev det stranden efter dagis hämtning. När vi satt där med våra sedvanliga kilo vattenmelon säger E "jag trodde det här var en dröm"